Morgonen flöt på som vanligt. Staden levde sitt vanliga liv: bilar som passerade, tutande horn, ett ständigt sorl. Solen började knappt stiga, strilande genom vindrutan och fyllde bilens inre med ett mjukt, gyllene ljus. Han väntade vid det gröna trafikljuset, lutad mot ratten, med blicken drömmande omkring sig. En vanlig dag. Ingenting antydde att den skulle bli minnesvärd. Men något fångade hans uppmärksamhet. Vid övergångsstället, på asfalten, låg något som liknade ett tunt, mörkt rep, kanske fuktigt. Det rörde sig lätt, som om vinden puffade på det. Han gav det inte mycket tanke — det finns ju alltid föremål på gatan.
Men i nästa ögonblick började “repet” röra på sig. Långsamt, med en livfull och märklig rörelse. Hans hjärta stannade ett slag: det var en orm. Lång, mörk olivgrön, med ett lätt triangulärt, platt huvud. Den gled rakt mot bilfilen där bilarna stod. Hans hud knottrade sig, även om glaset och metallen skyddade honom från faran. Han blinkade, försökte övertyga sig själv om att han hade fel: “Det kan inte vara… vi är inte i Texas, inte i djungeln…” Men ormen var verklig. Levande. Och säker i varje rörelse.
Vid korsningen fanns människor: en kvinna med barnvagn, en gammal man med påse, ett barn med ryggsäck. Ingen hade än märkt faran. Alla väntade på grönt, som alltid. Sekunderna kändes som evigheter. Slutligen ändrades trafikljuset och fotgängarna fick grönt. Kvinnan tog ett steg fram med sitt barn. Han hann inte tänka. Inte ens reflektera. Han hoppade ur bilen med sådan hastighet att dörren nästan klämde hans fingrar. —Stopp! —skrek han, så att de närliggande bilarnas förare vände sig om. Kvinnan ryckte till och barnvagnen stannade.
Han pekade mot marken. Ormen var nästan vid kvinnans fot. Den gamle mannen blev blek. Barnet stod stel, som en staty. I ett ögonblick var korsningen dödstyst. Någon viskade: —Herre Gud… Ormen höjde långsamt sitt huvud. Och blicken… den skulle han aldrig glömma. Platta, svarta, urgamla ögon, som om de kunde se rakt igenom allt. Situationen var farlig. Ett ryckigt rörelse och den skulle anfalla. Att närma sig var heller inte säkert. Fly var redan för sent.
Så han gjorde det enda han kunde. Han tog bilbältet från sätet — starkt läder — och med utsträckt arm försökte han försiktigt skjuta ormen mot trottoaren utan att röra den. Hans rörelser var långsamma, som under vatten. Ormen slingrade, fräste, men vände gradvis tillbaka mot gräset.
Fotgängarna stod stilla, som om de fruktade att rubba den känsliga balansen. Och slutligen försvann den bland buskarna vid en skylt. Den försvann lika plötsligt som den hade dykt upp. Först då andades folk ut. Kvinnan kramade sitt barn. Den gamle mannen torkade pannan, trots den svala luften. Barnet viskade: —Vad var det där? Han satte sig bara tillbaka bakom ratten. Och först när han stängde dörren började hans händer darra. Hans kropp förstod plötsligt vad som just hade hänt. Ibland är faran närmare än vi tror. Och ibland avgörs allt på tre sekunder och ett enda steg.