Sedan hennes make Ian omkom i en tragisk olycka hade Megan och hennes lilla dotter Chloe skapat en tröstande söndagstradition. Chloe målade en liten sten – en glad sol, en färgsprakande raket eller en färgglad dinosaurie – och lade den försiktigt vid Ians grav, så att han ”aldrig skulle få slut på äventyr”. Under sex månader växte en färgglad mosaik av mer än tjugo stenar fram runt gravstenen. Men en kall och grå söndagsmorgon kom Megan och Chloe dit och upptäckte att varenda målad sten var borta. I deras ställe låg en enda grå sten, under vilken det fanns en vikt lapp och en liten mässingsnyckel.
Det kryptiska meddelandet bad Megan att, om hon ville veta sanningen, komma ensam till en angiven adress med nyckeln. Skräckslagen över tanken på att hennes avlidne make kanske hade dolt mörka hemligheter eller levt ett dubbelliv, lämnade Megan Chloe hos en vän och körde till ett lager i närheten. När hon låste upp den tilldelade förrådsbåset blev hon häpen över att se alla Chloes målade stenar omsorgsfullt utplacerade på ett hopfällbart bord, helt oskadda. Några ögonblick senare klev en kvinna vid namn Rachel fram för att förklara sig. Hon erkände att hon hade tagit stenarna som en desperat sista utväg för att få kontakt med Megan, efter att hennes tidigare brev och telefonsamtal aldrig nått fram på grund av Megans nyliga flytt.
Rachel berättade att hon var släktforskare och att Ian hade anlitat henne fyra år tidigare. Ian hade sett hur djupt Megan sörjde sin mamma, som dog när Megan fortfarande var mycket liten, och hur hon dessutom hade förlorat alla personliga tillhörigheter efter ett bittert familjebråk. Utan Megans vetskap ägnade Ian flera år åt att skriva dussintals brev till hennes frånvarande släktingar, i hopp om att kunna återskapa minnena av hennes mamma och en dag överraska henne med något verkligt betydelsefullt. Kort efter Ians död svarade till slut en moster och gick med på att lämna över de sedan länge försvunna familjeklenoderna, som Rachel först nyligen hade lyckats samla in.
I en sliten kartong på bordet låg ett fotografi av Megans mamma med henne som spädbarn i famnen, en broderad näsduk, en silverring och gamla brev. När Megan insåg att Ian hade ägnat sina sista år åt detta av ren och djup kärlek, inte för att dölja några hemligheter, brast hon ut i tårar av lättnad och tacksamhet. I stället för att bli arg på Rachel för den skrämmande planen tackade Megan henne för att ha slutfört Ians uppdrag, bad om kontaktuppgifterna till sin sedan länge förlorade moster och bjöd in Rachel att hjälpa henne att lägga tillbaka Chloes stenar vid gravstenen.