I ett stilla förortsområde förvandlade åttaårige Nick sin framsida till ett fantasifullt galleri av snögubbar, gav varje en egen namn och behandlade dem som arbetskollegor. Detta vinterlandskap blev dock upprepade gånger skadat av deras granne, herr Streeter – en man vars kroniskt buttera ansikte matchade hans vana att köra över hörnet av Nicks gräsmatta för att spara några sekunder på pendlingen. Trots upprepade artiga begäran från Nicks mamma att respektera hennes egendom och barnets hårda arbete, påstod Streeter nedlåtande att ”barn får väl vänja sig” och krossade medvetet en frusen skapelse efter den andra under sina däck.
Den psykologiska belastningen för Nick var tydlig, då han genomgick perioder av gråt och stoiskt tänder ihopbitande, tills han slutligen beslutade att han måste markera sina gränser ”fysiskt” om hans verbala vädjanden ignorerades. När hans mamma frågade om hans mystiska nya ”plan” försäkrade pojken bara att han inte ville skada någon; han ville bara få slut på förstörelsen. Statistik visar att grannkonflikter kring gränser utgör nästan 25 % av civilrättsliga klagomål i förortsområden och eskalerar ofta när en part känner att deras ”territorium” eller känslomässiga ansträngning systematiskt förbises.
Klimax inträffade en mörk vinterkväll, när ett skarpt, metalliskt brak ekade genom grannskapet, följt av ett tjutande däck som träffade ett orörligt föremål. Nick hade byggt sitt senaste mästerverk, ”Winston”, inte på gräset, utan direkt över den lysande röda brandposten som stod vid gränsen till deras tomt. Genom att kamouflera den tunga järnkonstruktionen som en klumpig snögubbe hade Nick lagt en ”fälla”, helt baserad på herr Streeters dåliga vana. När Streeter tog sin vanliga genväg mötte han inte mjuk snö, utan en solid metallbarriär som skickade en fontän av vatten upp i den iskalla luften.
Efterföljande scen var ett kaos av isigt raseri, där en genomblöt och arg herr Streeter bankade på familjens dörr och kallade åttaåringen för ”psycho”. Den juridiska verkligheten blev dock snabbt klar: skadan uppstod bara eftersom Streeter hade kört in på privat mark. När polis och vattenverket anlände för att inspektera den skadade brandposten och den översvämmade gatan, stod grannen inför kommunala böter och ett stukat ego. Nicks mamma konstaterade att brandposten visserligen var en ”tung, metallisk gräns”, men att den tjänade som en slutgiltig läxa om konsekvenserna av obehörig intrång.
Till vinterns slut hade dynamiken i grannskapet förvandlats till en kylig, men respektfull fred. Herr Streeter kör nu med överdriven försiktighet in på sin uppfart och ser till att däcken inte ens rör ett enda grässtrå på familjens tomt. Nick fortsatte att bygga på sin ”armé” av snögubbar under resten av säsongen, och för första gången fick de smälta naturligt i solen istället för att krossas under ett bildäck. Den ”speciella snögubben” hade gett alla en högljudd läxa: vissa gränser är känslomässiga, men de av järn och is är betydligt svårare att ignorera.