Under begravningen av en liten flicka började marken plötsligt röra på sig, och ur den kröp ormar och skorpioner. På ett ögonblick förstod alla orsaken till deras framträdande och blev paralyserade av skräck.

Till en början gick allt lugnt.
En solig dag, en lätt vind, doften av färska blommor och dämpade snyftningar från människor som samlats vid graven. En liten vit kista stod vid gravgropens kant, prästen läste tyst en bön, och bredvid stod modern och grät – utan ljud, bara viskande dotterns namn med läpparna.

Alla stod tysta medan gravgrävarna började sänka kistan.
Och just i det ögonblicket verkade marken under deras fötter vakna till liv.

Till en början trodde någon att det var en värmeillusion, men plötsligt kröp ett mörkt slingrande band upp ur sanden. Sedan ett till.
På ett ögonblick förstod alla: det var ormar.

De kröp i tiotal, slingrade sig över marken, över kistan, väste och flätade sig kring varandra, som om de vaktade flickan.
Skrik skar genom tystnaden. Folk backade, någon tappade ett kors, någon tog upp barnet i famnen.

Men mardrömmen hade bara börjat.
Från sprickor i marken började svarta skorpioner komma fram – med blanka stjärtar, långsamt krypande över sanden. De blev fler och fler.
Det kändes som om själva jorden reste sig mot det som hände.

Prästen blev blek och hans röst darrade:
— Herre… beskydda oss…

Någon viskade:
— Det är ett tecken. Själens frid har inte funnits.

Begravningen stannade. Människor stod paralyserade, oförmögna att ta ett steg. Till och med vinden tystnade, som om den var rädd för att störa denna fruktansvärda scen.

Först efter några dagar blev det känt vad som egentligen hade hänt.
Det visade sig att det nära kyrkogården pågick olagliga jordarbeten – arbetare grävde en grop och förstörde gamla underjordiska bon där ormar och skorpioner bodde. Utan skydd kröp de upp och sökte sig till den mjukaste jorden – direkt till den färska graven.

Allt blev förklarat.
Men även när sanningen blev känd kunde folk inte glömma det de sett.

För även om det inte var mystik, såg själva bilden – hundratals levande varelser som slingrar sig kring ett barns kista – ut som en skrämmande påminnelse om att även naturen ibland sörjer sina förluster.