När hjärtat väljer, tiger logiken.
— Luka, vi får tvillingar! — Anna grät i telefonen. — Två pojkar, två och ett halvt kilo vardera, men friska och starka, allt är bra!
— Men på ultraljudet sa de ju… — svarade Luka tyst. — Pojkar, alltså?
— Ja, — log hon genom tårarna. — Våra små.
Graviditeten blev ett prov för Anna, både kroppsligt och själsligt. Luka, chaufför på deras lilla företag, hade aldrig velat ha barn. Deras historia började inte med kärlek, utan med ett försök att glömma. Han hade nyligen upplevt svek: hans fästmö, Klara, hade varit otrogen med en vän. Luka orkade inte, bröt förlovningen och sökte bara ett sätt att sluta känna smärtan. Anna, en ung, naiv räkenskapskvinna med rött hår, blev hans räddning — utan att hon själv visste priset.
Hon var flickan som sällan fick uppmärksamhet: fräknar, vildvuxet hår, mjuk personlighet. Luka blev hennes första man, första kyss, första dröm. Hon föll handlöst, medan han bara ville ha tystnad.
När Anna blev gravid, kom allt i dagen. Luka blev förvirrad, men modern insisterade — gift dig. De gifte sig stillsamt, utan klänningar och tal, bara en enkel ceremoni i trädgården. Anna strålade, Luka höll tyst.
Han började stanna kvar “på jobbet” allt oftare, för att slippa se både sin fru och hennes växande mage. Hon, däremot, drömde om framtiden. Hon trodde att kärlek kunde växa som ett träd — om man vattnade den med tålamod.
Men en dag korsade Klara Annas väg.
— Nu förstår jag Luka, — sa hon kallt och granskade Anna med blicken. — Du är verkligen inte hans typ.
— Men vi har barn, — svarade Anna, med darrande röst.
— Du bestämde allt själv. Han ville ju inte ha det, — flinade Klara.
Orden slog hårdare än en örfil. Samma dag hamnade Anna på sjukhus.
Ändå ringde hon honom senare, tyst, som om hon var rädd att skrämma bort ödet:
— Luka, kom. De är som du. Så mycket.
Han lovade. Men kom aldrig.
Så började hennes liv utan man, men med två små barn. Svärmor hjälpte till, medan Luka försvann allt oftare till Klara. I den lilla staden visste alla, men Anna låtsades som ingenting. Tills en natt, ensam, packade hon sina saker och grät:
— Jag orkar inte mer…
Luka stoppade henne inte. Han sa bara:
— Jag går själv.
Och gick. Till älskarinnan.
Åren gick. Barnen växte, och Anna verkade blomma upp. Hon blev smal, självsäker, vacker. Luka, som en dag besökte sin mor, kunde knappt tro sina ögon: framför honom stod en helt annan kvinna — inte längre den tillbakadragna flickan, utan en stark mor.
— Du har förändrats, — sa han, generat leende.
— Tack, — svarade hon lugnt.
Sedan började han komma oftare — först för barnens skull, sedan bara för henne. Klara blev rasande, skapade scener.
— Skilj dig från henne! — skrek hon.
— Barnen är små — jag kan inte, — svarade han.
Och sedan, tyst för sig själv: jag vill inte heller.
När Klara, trött på hans tvekan, åkte på semester med en annan man, packade Luka sin väska och återvände hem.
Anna rusade mot honom, tårarna kunde inte hållas tillbaka.
— Jag visste att du skulle komma tillbaka, — viskade hon.
Familjen var återigen tillsammans.
Och Klara, sittande på ett kafé vid havet, tittade på sin nya ring och tänkte: Utan kärlek är det nog enklare. Mindre smärta.
Samma kväll smekte Anna sina söner över huvudet och tänkte:
Kärlek är ingen svaghet. Det är styrka, om du kan förlåta.
Och båda hade på sitt sätt rätt.