Att använda någons önskade pronomen och namn är en självklar form av respekt. Ändå är det inte ovanligt att människor felkönas – särskilt i vårdmiljöer där gamla könsnormer ofta hänger kvar. För Bennett Kaspar-Williams, en 37-årig transman som födde sin son Hudson genom kejsarsnitt i oktober 2020, blev detta en mycket personlig och känslosam kamp. Trots att han identifierar sig som man och använder han/honom-pronomen, kallades han upprepade gånger för “mamma” under sin sjukhusvistelse – mitt i en av livets mest sårbara stunder.
Bennett påbörjade sin könsbekräftande resa 2014, tre år efter att han insåg att han var trans. Han valde att genomgå bröstkirurgi men inte underlivskirurgi, vilket innebar att han fortfarande kunde bli gravid. Beslutet att bära ett barn fyllde honom med glädje – men samtidigt blev graviditeten mentalt tung på grund av det ständiga felkönandet från vårdpersonal som utgick ifrån att bara kvinnor föder barn, trots att hans patientjournal visade manligt kön.
Efter att ha blivit förälder har Bennett tagit plats i det offentliga samtalet om att separera barnafödande från könsidentitet. Han menar att alla som föder barn inte automatiskt är kvinnor – och att inte alla kvinnor föder barn. Hans könsdysfori under graviditeten kom inte från kroppen, utan från att ständigt bli kallad “mamma” – ett ord han aldrig identifierat sig med. För honom blev det möjligt att genomföra graviditeten först när han kunde frigöra den fysiska processen från samhällets syn på moderskap.
Hans berättelse påminner om Freddy McConnell, en annan transman som födde barn 2019 och vars resa dokumenterats i en film. Freddy berättade att könskorrigeringen hjälpte honom att känna verklig livsglädje, och att han såg graviditeten som ett medel för att uppnå sitt mål – att ha ett biologiskt barn. Till skillnad från Bennett upplevde Freddy vårdpersonalen som stöttande, vilket gjorde födseln till en stärkande och positiv upplevelse.
Idag är både Bennett och Freddy stolta pappor som öppet delar sina historier. Bennett uttrycker det rakt:
“Inget känns starkare än att kunna säga: Jag är en pappa som själv burit mitt barn.”
Han ser fram emot den dag då Hudson förstår att hans pappa också var den som bar honom i magen – en berättelse som hjälper till att normalisera den växande mångfalden i dagens familjer. Deras upplevelser ifrågasätter gamla föreställningar om kön och föräldraskap – och visar vägen mot en mer inkluderande framtid.