En ung soldat upptäckte två små ormbebisar slingrande mellan de solvärmda stenarna vid kanten av lägret medan han grävde skyttegravar. Befälets order var tydliga: sådana varelser skulle omedelbart oskadliggöras för personalens säkerhet. Men den unge mannen kunde inte förmå sig att skada dessa små nyfikna varelser. Han började istället smyga ut små brödbitar och kött till dem varje dag, och det farliga grannskapet blev en hemlig nöjesstund, en oskyldig lek i de långtråkiga dagarna på fältet.
Dagarna gick, och ormarna växte snabbt och blev fler. Från två till ett tjugotal, samlades de kring hans tält vid matstunden. Soldaten insåg snart att situationen höll på att spåra ur och att befälen skulle straffa honom hårt om de upptäckte hans “husdjur”. Fylld av oro bestämde han sig för att den natten släppa ormarna för gott. Han förberedde sig och smög ut ur lägret för att släppa dem i ett öde område där ingen kunde se honom.
När han återvände till lägret vid gryningen möttes han inte av vanliga ljud från kök eller vaktposter, utan av en tung, skrämmande tystnad. När han rusade mot tälten var synen förfärande: tälten var söndertrasade, och hans kamrater låg stilla och blodiga. Fiendens trupper hade smugit in mitt i natten; attacken hade varit så tyst och plötslig att ingen hann försvara sig.
Soldaten, som normalt skulle ha sovit i sitt tält och delat samma öde som sina kamrater, hade omedvetet räddat sitt liv genom att lämna lägret för att släppa ormarna. De små ormarna hade erbjudit honom en oväntad flyktväg, men hans överlevnad fylldes samtidigt med skuld och tvivel.
Efteråt ställdes han inför militärdomstol och anklagades för svek, eftersom han inte varit i lägret under attacken. Trots att det inte fanns något bevis för samarbete med fienden, hängde misstanken kvar som en skugga. Den före detta soldaten lämnade armén för gott, och blev kvar med minnet av de ormar som räddade hans liv och hans förlorade kamrater.