Skolsköterskan lade märke till att den lilla pojken haft vintermössan på sig i över en månad. När hon äntligen tog av den, drog hon efter andan av förvåning.

Katarina Melander hade jobbat som skolsköterska i nio år. Hon var fyrtioett år, med en mjuk röst och uppmärksamma ögon — hon kunde se det andra missade utan att vända sig om. I hennes sjukrum doftade det alltid antiseptiskt och äppelte. På väggarna hängde färgglada affischer, och på hyllan stod mjuka gosedjur till rädda barn. Dit kom man inte bara för skråmor utan också för att sitta bredvid någon som verkligen lyssnade.

Den första maj slog värmen till oväntat. Efter en lång vår blev staden varm under solen, och barnen kom till skolan i t-shirts, shorts och med rufsigt hår. Alla, utom en.

Timur Granevik. Sju år gammal. Hans ögon såg ut som från en gammal svartvit bild — allvarliga, mörka. Han hade på sig tjocka byxor, en tjock tröja med långa ärmar… och en blå stickad mössa. Den där mössan han haft på sig hela vintern.

Katarina log mot honom när han kom in i sjukrummet.
— Timur, är det inte varmt med mössan på?
Pojken bet ihop läpparna och skakade på huvudet.
— Jag måste ha den på mig.
— Varför då?
— Bara måste.

Han höll i mössans kant med båda händerna, som om han skyddade något dyrbart. Katarina sa inget. Hon noterade bara tyst för sig själv: vaksam blick, lätt darrande fingrar, spår av rädsla som barn inte kan dölja.

Senare, över en kopp kaffe, pratade hon med hans lärare, Svetlana Andersson.
— Han tar inte av mössan ens på idrotten, suckade hon. — I april fick han ett utbrott när tränaren bad honom.
— Vad vet du om hans familj?
— Mamman är död. Han bor med sin pappa och äldre bror. Pappan är sträng och tillbakadragen. Storebror tar hand om honom. Timur är tyst och ställer aldrig till problem.

Katarina nickade, men oron släppte inte. Hon började följa honom noga. Vecka efter vecka — samma sak. Mössan. Långa ärmar. Nedslagen blick.

En dag i korridoren såg hon en mörk fläck på mössan. Liten och brunaktig. Blod.

Den kvällen samlade hon mod och ringde pappan.
— Hej, det är skolsköterskan, jag ville fråga om Timur…
Rösten i andra änden var hård och torr:
— Inga problem. Han vet hur han ska bete sig.
— Han tar inte av mössan ens när det är varmt. Jag undrade om han kanske har känslig hårbotten?
— Mössan är ett familjebeslut, avbröt mannen. — Och det är inget du behöver lägga dig i.

Katarina lade långsamt på luren. Något inom henne blev kallt.

Måndag morgon rusade läraren in.
— Timur gråter och säger att han har ont i huvudet. Men han tar inte av mössan.

När Katarina kom in i klassrummet satt pojken i ett hörn, med händerna pressade mot huvudet. Ansiktet var blekt, läpparna darrade.
— Timur, kan jag bara känna på din panna? Jag lovar att inte röra mössan.

Han nickade. Pannan var het. Och lukten… tjock, metallisk och smärtsamt bekant. Var.

Katarina föll på knä.
— Timur, jag måste ta av mössan. Annars blir det värre.
— Pappa sa att jag inte får, andades han. — Om någon får reda på det, tar de mig.

— Det är inte ditt fel, sa hon mjukt. Aldrig.

De gick till sjukrummet. Stängde dörren. Katarina tog fram handskar, bandage och vätska. Pojken darrade.

— Pappa sa att jag förtjänar det, viskade han. — För att jag varit olydig. Och att storebror köpte mössan så ingen skulle se.

Katarina drog i tyget — men det gick inte. Det satt fast. Hon fuktade försiktigt kanterna, tålamodigt, nästan ömt. När mössan äntligen togs av, stönade både Katarina och Svetlana till.

Huden under var sönderklämd och täckt av tiotals runda brännmärken. Färska och läkta sida vid sida. Cigarettränder.

Katarina bet ihop tänderna.
— Du är väldigt modig, sa hon. — Allt kommer att bli bra.

Hon rengjorde såren. Svetlana höll pojken i handen. Han grät inte, bara viskade tyst:
— Han gör så när han dricker. Så att jag ska minnas.

Resten var som i en dimma.
Samtal till rektor. Socialtjänst. Polis. Dokument. Fotodokumentation.
Timur satt inbäddad i en filt på britsen, medan Katarina tog fram en ny mjuk mössa ur lådan.
— Den här kommer inte göra ont, sa hon.
Pojken tittade på henne.
— Kan jag… få behålla den?
— Självklart.

Tre dagar tillbringade han på sjukhuset. Infektion, brännskador, utmattning. Katarina och Svetlana turades om att vaka vid hans sida. Utan scheman, utan order. De kunde inte göra annat.

På tredje dagen sa Svetlana:
— Jag tänker ansöka om att ta hand om honom.

Katarina såg länge på henne.
— Är du säker?
— Ja. Jag har väntat på just honom.

Två veckor senare flyttade Timur in hos Svetlana. Först var han rädd för att öppna kylskåpet utan lov. Diska tre gånger om. Ibland satte han sig på golvet och drog en handduk över sig — bara för att gömma sig.

Svetlana hade tålamod och sa lugnt:
— Du är hemma nu. Allt är okej.

På kylskåpet satt en lapp:
“Du är stark.”

Ibland kom pojken fram, läste och frågade:
— Är det sant?
— Ja, sa hon.

Till sommaren började Timurs hår växa ut. Ärren bleknade. En kväll kom Katarina på besök och såg honom ute i trädgården — barfota, med blöta händer, skrattande under en vattenstråle. Utan mössa.

Hon grät. Men för första gången — av glädje.

Svetlana kom ut med en kopp te.
— Han rycker fortfarande till i sömnen, sa hon. — Men nu kryper han bara intill mig.
— Och du?
— Jag har ansökt om adoption. Ett år senare. Samma dag allt började.

Katarina nickade, och såg på pojken som sprang i gräset. Ibland händer mirakel inte på grund av magi, utan bara för att någon i rätt tid märkte att ett barn bar mössa, när våren redan kommit.