Sjuksköterskan trodde först att flickan yrade när hon pratade om sin mamma under undersökningen. Men senare förstod hon att det var sanningen.

Den kalla vinden slår mot fönstret, korridoren luktar klorin, jod – och hopp.
Sjukhuset sover aldrig. Någonstans klirrar droppställningar, någon viskar böner. Någon bara väntar.

I det allra sista rummet, där vatten från taket droppar ner i en rostig burk, ligger en sjuårig flicka.
Maja.
Mager, med genomskinlig hud och trassliga ögonfransar.
Hon skakar som ett höstlöv i vinden. Den stora sjukhusrocken hänger på henne som ett tält, knuten slarvigt i midjan. En vit binda täcker det tunna handleden.

— Pa… pa… — viskar hon, knappt hörbart.

Men pappa är inte där.
Han åkte för en vecka sedan, “till Stockholm i jobbärenden”. Lovade att komma tillbaka snart.
Maja väntade. Räknade dagar, timmar, minuter.

Bredvid henne sitter en kvinna. Kall. Utan doft, utan värme.
Kritvitt hår, rak rygg, blick som is.
Pappans nya fru. Hon som i telefon kallade Maja för ”lilla gumman”.
Men i verkligheten suckade vid varje andetag Maja tog.

— Börjar du igen? — säger hon trött utan att släppa blicken från mobilen. — Alltid är det något med dig. Småpåhitt.

Maja kvider.
Magen gör ont. Som om någon knyter en näve inuti henne.
Hon försöker andas – men luften hjälper inte.

— Drick, — säger kvinnan, och häller upp juice. — Det går kanske över.

Maja sträcker sig. Spiller. En klibbig rännil rinner ner i lakanet.

— Torka upp efter dig, — säger styvmodern kallt. — Du är ingen prinsessa.

Och plötsligt – steg.
Snabba, bestämda.
En sjuksköterska, i fyrtioårsåldern, med trötta drag men varma ögon.
På namnskylten: Karin Johansson.

— Vad har vi här då? — säger hon och sätter sig ner, lägger en hand mot Majas panna. Het. För het.
Hon känner på magen – stenhård.

— Hur länge har det gjort ont?
— Sedan i natt… — viskar Maja knappt hörbart.
— Sedan i morse, — inflikar styvmodern. — Hon överdriver. Som alltid.

Karin tittar långsamt upp på kvinnan. Blicken kall, erfaren. En sådan som inte tolererar lögner.

— Och du är…?
— Hennes pappas fru.

— Förstår, — säger Karin stilla och lyfter mobilen. — Misstänkt blindtarmsinflammation. Hon måste till läkare genast.

Men plötsligt öppnar Maja ögonen.
Läpparna skälver. Rösten ett viskande andetag, som om hon yppar en hemlighet:

— Mamma… hon lade något i juicen…

Karin fryser till.
Luften står stilla.

— Vad sa du, hjärtat?
— I juicen… vitt… det smakade bittert…

Styvmodern ryggar tillbaka.
— Hon yrar! Hon har feber! — skriker hon, men rösten spricker.

Karin trycker på larmknappen.
— Läkare omedelbart! Misstänkt förgiftning!

— Jag måste ringa min man! — försöker kvinnan gå.
— Du stannar här.
— Du har ingen rätt—
Dörren slår igen bakom henne.

Karin är ensam kvar med flickan.

— Håll ut, Maja. Somna inte.
— Pappa… hjälp mig…
— Snart, lilla vän. Snart…

Läkare rusar in. Bår, sköterskor, utrustning.
— Flicka, 7 år. Möjlig förgiftning. Misstänkt blindtarmsbristning. Sätt sond!

Karin backar undan till ett hörn. Trycker handen mot munnen.
En minut senare ekar korridoren av rop och rasslande bårhjul.
Hon ringer polisen:

— Barnavdelningen. Misstänkt avsiktlig förgiftning. Kvinna med ljust hår och gröna byxor lämnade rummet.

— Uppfattat. En patrull är på väg, — svarar rösten.

Operationen tar två timmar.
Karin sitter orörlig vid fönstret hela tiden.
En tanke i huvudet: ”Bara de hinner.”

När polisen för bort styvmodern skriker hon:
— Det är ett misstag! Hon ljuger!
— Den misstänkta erkände, — säger utredaren senare torrt. — Hon hällde i sömnmedel. Ville bli av med flickan för arvet.

Morgonen gryr.
Solen silas in genom persiennerna.
Maja ligger under dropp. Blek, men levande.

— Var är hon?! — stormar pappan in. Ansiktet grått, ögonen tomma.

— Här. Hon lever, — säger Karin. — Nu är det upp till dig.

Han sätter sig, tar den lilla handen i sin.

— Förlåt mig, Majsan. Jag såg inte…
— Lova att du inte åker igen… — viskar hon.
— Aldrig mer. Jag stannar.

Karin ler tyst och ser hur han stryker henne över håret.

— Hon sa att jag räddade henne, — viskar han.
— Nej, — svarar Karin. — Hon räddade sig själv. Du valde att lyssna.

Tre dagar senare: ljus, skratt, doft av äpplen och blommor i rummet.
Maja läser högt ur en bok.
Pappan skrattar för första gången på länge.

När Karin passerar förbi, möts deras blickar.

— Tack. Ni räddade min dotter.
— Inte jag, — säger hon. — Någon måste bara tro på ett barn.

Hon går vidare genom korridoren till nästa patient.
Och för första gången på många år känner hon lättnad.

Ibland räcker det att lyssna – när sanningen viskas.