Efter ännu ett klagomål från en patient kallade sjukhuschefen in sjuksköterskan till sitt kontor.
— Från och med idag, Anna, är du inte längre sjuksköterska. Du blir bara vårdbiträde. Duscha patienterna — och inget mer.
Anna knöt nävarna.
— Men, herr direktör, jag gör ju mitt jobb. Varför behandlar ni mig så här?
— För att folk klagar. Du sitter hela tiden med mobilen istället för att hålla koll på patienterna.
Hon höjde blicken och kämpade för att inte gråta:
— Min dotter är sjuk. Jag måste veta hur hon mår, åtminstone genom meddelanden.
— Det är inte mitt problem, svarade han kallt. — Antingen gör du som sagt, eller så får du sluta.
Anna nickade tyst. Hon kunde inte förlora jobbet — medicinerna till dottern var dyra.
Redan första dagen skulle hon gå in till en ung man i rummet — Luka, tjugosju år gammal. För några år sedan var han med om en fruktansvärd olycka. Sedan dess var han helt förlamad. Endast nacken och ögonen kunde han röra.
Anna klev in i rummet. På sängen låg en blek, vacker kille med mörka ögonfransar och en trött blick.
— God morgon, Luka. Jag ska hjälpa dig att tvätta dig, okej?
Han nickade lätt.
Tillsammans med vårdbiträdet förde hon försiktigt honom till badkaret. Hon fyllde det med varmt vatten, kontrollerade temperaturen, tillsatte lite väldoftande skum — för att åtminstone försköna sjukhusvardagen lite.
Tystnad. Bara vattnets porlande och hennes mjuka andetag.
Anna tvättade varsamt hans händer, sedan bröstet och axlarna. Allt var lugnt.
Och plötsligt…
Han rörde på handen. Tog tag om hennes höft.
Anna skrek till och backade.
— Luka! Vad gör du?!
Han stirrade på henne med stora, oförstående ögon.
— Jag… kan inte röra mig, andades han. — Det var inte jag…
— Men… jag kände det! Du… du tog tag i mig!
Han skakade på huvudet, tårar fyllde hans ögon.
— Jag lovar, jag gjorde ingenting…
Anna, fortfarande darrande, kallade på läkaren. Efter några minuter sprang sjukhuschefen in, samma man som tagit ifrån henne hennes titel.
Han kontrollerade pulsen, kände på patientens arm, tryckte på musklerna.
Och plötsligt stelnade han.
— Otroligt… viskade han. — Vänta… igen…
Han rörde vid Lukas armbåge en gång till — och fingrarna ryckte nästan omärkligt igen.
Sjukhuschefen tittade upp på Anna:
— Du råkade precis nudda armbågsnerven. Det är en reflex… men det betyder att en del av nervtrådarna fortfarande lever.
Anna kunde knappt tro sina öron.
— Vill ni säga…
— Ja, avbröt han med nästan ett leende. — Rörligheten kan återställas! Om rehabiliteringen startar omedelbart finns det en chans att han kan gå igen.
Anna täckte munnen med handen. Tårarna rann av sig själva.
Sjukhuschefen, som tidigare på morgonen kallt beordrat henne att “duscha patienterna”, såg nu på henne med andra ögon.
— Du… räddade just hans liv, sa han tyst.
Anna tittade på Luka. Han log — för första gången på många år.
Den kvällen, på väg hem till sin dotter, gick Anna länge i regnet, kände hur något nytt växte inom henne. Inte stolthet. Inte lättnad. Utan tro.
Hon förstod: även den mest slumpmässiga beröringen kan bli ett mirakel.