Pojken somnade med armarna om schäfern, ovetande om vad natten skulle föra med sig. När föräldrarna såg vad som hänt nästa morgon, var det nära att håret blev grått på fläcken.

Anton, försiktigt, kläm inte Bäcken, sa Stas med en skarpare ton än han hade tänkt sig.

Den treårige pojken reagerade inte. Han tryckte sig bara ännu hårdare mot den stora schäfern, med ansiktet djupt ner i den tjocka pälsen. De grå pyjamasbyxorna med gula bilar hade hasat upp vid knäna, och de små händerna höll ett orubbligt grepp om hundens hals.

Barnkläder · Hundfoder för schäfrar

Bäcken rörde sig inte. Bara svanstippen slog långsamt mot soffan — lugnt, stadigt, som om det var just där, i barnets famn, som han kände sig tryggast i hela världen.

— Samma sak igen, — suckade Stas trött och gnuggade tinningarna.

Barnmat

I dörröppningen stod nu Irina. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut, mörka skuggor under ögonen vittnade om sömnlösa nätter.

— Att höja rösten hjälper inte, — sa hon stilla. — Du skrämmer honom bara.

— Han ska sova i sin säng, Irina. Inte fastklistrad vid hunden, — sa Stas med irritation i rösten.

— Kanske känns sängen tom för honom utan Bäcken. Och… utan mig.

Stas kastade en snabb blick mot sin fru, men sa inget.

Vardagsrummet såg ut som ett slagfält — leksaker under bordet, disk på bänken, räkningar och brev på soffans armstöd. Irina plockade upp ett kuvert, rynkade pannan, och lade tillbaka det.

— Kom nu, Anton, lägg dig i sängen, — försökte Stas mjukt.

— Nej, — mumlade pojken in i pälsen. — Jag vill sova med Bäcken.
Hundvård · Barnkläder

Irina satte sig ner bredvid och rörde försiktigt vid sonens axel.

— Älskling, pappa har rätt. Låt Bäcken ligga bredvid, men du kan sova i sängen.

— Nej! Mamma sa att jag får sova med honom! — skrek Anton och höll ännu hårdare om hunden.

Bäcken låg stilla. Han slöt bara ögonen, som i samförstånd.

— Du har skämt bort honom, — sa Stas kallt. — Han måste knyta an till oss, inte till hunden.

— Säg inte så! — utbrast Irina. — Om det inte vore för Bäcken skulle han inte sova alls! Tror du inte jag ser hur han håller fast vid honom — som det sista som finns kvar av sin mamma?

Luften blev tung. Stas tittade bort och muttrade:

— Du är inte hans mamma, Bäcken.

Hundvård

Hunden suckade tyst och slickade pojkens panna.

Barnmat

Så gick dagarna och nätterna — med gräl, trötthet, och samma gamla “Jag sover med Bäcken”.

— Fem minuter till, sen sova, okej? — sa Irina trött.

— Mamma sa: Skydda Bäcken, — svarade han.

Orden skar som knivar. Irina bleknade, Stas sänkte blicken.

— Låt gå då, — muttrade han och smällde igen sovrumsdörren.

Senare, i mörkret, viskade han nästan ohörbart:

— Han väljer hunden, Irina. Inte mig.

— Kanske för att hunden aldrig skäller på honom, — svarade hon lågt.
Hundvård

Stas visste inte vad han skulle säga.

Två veckor senare slog en höststorm till. Vinden ylade i rören, regnet piskade rutorna. Mitt i natten vaknade Stas av att allt var… tyst. Ingen rörelse, inget andetag, inget tassande.

Han flög upp och rusade ut i vardagsrummet.

Anton och Bäcken låg tätt ihop – som alltid. Pojken hade armarna runt hundens hals, tryckt mot hans päls. Men inget rörde sig.

— Anton?.. — rösten brast.

Tystnad.

— Irina! — skrek han.
Barnkläder · Hundvård

Hon rusade in, ansiktet vitblekt.

— Nej… nej, nej!

Stas skakade pojken. Sedan hunden. Inget svar.

— Ring ambulansen! NU! Han andas inte! Hunden heller!

Sirenerna ljöd genom natten. Ambulanspersonal stormade in.

— Barnet är medvetslöst! Troligen förgiftning! Hunden… är också drabbad!

Anton höll fortfarande fast vid Bäcken, trots att han inte var vid medvetande. Man fick bända loss händerna.

— Syrgas! Nu! — ropade en sjuksköterska.

Barnkläder · Hundvård

— Han har puls! Svag, men där! Vi kör!

— Och hunden?! — skrek Stas.

Sjukvårdaren bara skakade på huvudet.

På sjukhuset blev allt klart.

— Det rör sig om kolmonoxidförgiftning, — sa läkaren. — Ni har en gasvärmare vid soffan, eller hur?

Stas nickade blekt.

— Det var en läcka. De har blivit förgiftade. Hunden låg närmast källan och tog den värsta smällen. I praktiken skyddade han pojken.

Orden träffade som hammarslag.

Bäcken dog när han räddade barnet.

Senare kom läkaren ut igen, och sa tyst:

— Vi gjorde allt vi kunde.

Irina dolde ansiktet i händerna. Stas gick fram till Bäckens kropp, slöt ögonen på honom och viskade:

— Han älskade dig mer än jag klarade av. Nu lever min son – tack vare honom.

Vid gryningen slog Anton upp ögonen.

— Var är Bäcken? — kraxade han.

Irina satte sig intill.

— Han räddade dig, älskling. Han var den modigaste av alla.

— Hämta honom… snälla.

Stas kramade om sin son, tårarna brände.

— Han är i himlen nu, Anton. Men han finns alltid med dig.

De grät alla tre — för den som offrat sig utan att tveka.

Åren gick. Anton växte upp. Men i varje teckning fanns en hund.

Ibland, när åskan gick, brukade han titta mot hörnet där soffan en gång stod och viska:

— Bäcken hade inte blivit rädd.

Stas förvarade det gamla halsbandet i garaget. Ibland tog han fram det på nätterna och viskade:

— Tack, vännen min.

Ingen ny hund kom någonsin till huset. Inte för att de inte ville — utan för att de visste:
Bäcken kunde inte ersättas.

Han var inte bara ett djur.
Han var kärlek, lojalitet, och beviset på att ett hundhjärta ibland är renare än ett människas.

Och när någon frågade Anton varför han inte hade ett husdjur, svarade han alltid:

Jag hade den bästa. Han gav sitt liv för mig. Jag behöver ingen annan.