På juldagen såg jag ett äldre par på motorvägen och hjälpte dem att byta punkterade däck – jag trodde bara att jag gjorde en vanlig god gärning. Men en vecka senare ringde min familj panikslaget och bad mig sätta på nyheterna, och det jag såg på skärmen fyllde mig med ren förskräckelse.
Vädret var hemskt; hård vind och våt snö gjorde vägen nästan osynlig. När jag såg det gamla paret vid vägkanten, kämpande förgäves, kunde jag inte låta bli att stanna. Jag tog fram domkraften ur bagaget och började arbeta, utan att bry mig om den bitande kylan eller leran som stänkte över mig. Mina händer frös och kläderna var genomblöta, men till slut bytte jag däcket och såg till att de kunde fortsätta. Mannen sträckte fram pengar, men jag tackade artigt nej: ”Det är ju julafton, jag ville bara hjälpa.”
Tio dagar senare skakades jag av ett telefonsamtal från min mamma. Med darrande händer slog jag på TV:n och det jag såg fick blodet att frysa till is. I nyheterna visades bilder från en bilkamera, och mitt ansikte syntes tydligt mitt i skärmen – precis när jag bytte däcket vid vägkanten. Reportern berättade att polisen sökte efter en farlig bedragare som lurat det äldre paret på pengar.
Det visade sig att paret jag hade hjälpt hade tappat en stor summa pengar som de lånat av sin son. Rädda för hans ilska hade de fabricerat en historia om att pengarna blivit stulna av en kvinna som hjälpte dem på vägen. Polisens beskrivning och bilkamerans bilder hade tillsammans förvandlat min enkla julgärning till en katastrof – plötsligt var jag jagad för stöld och bedrägeri.
Som tur var avslöjades sanningen kort därefter. Andra säkerhetskameror i området och vittnesmål från en förbipasserande visade att paret faktiskt tappat pengarna vid en rastplats. Anklagelserna drogs tillbaka, och paret bad om ursäkt. Men skräcken jag upplevde den dagen blev en livslång påminnelse: ibland kan även de mest oskyldiga goda gärningarna falla offer för människors illvilja.