Till akutmottagningen på stadens sjukhus kom en man, täckt av smuts och luktade både alkohol och fukt. Hans ansikte var blåslaget, andningen knappt märkbar – det var uppenbart att han hade en hjärtattack. Den jourhavande kirurgen såg på mannen med avsmak, återvände till sin telefon och sade till säkerhetsvakterna:
– “En hemlös igen… släng ut honom.”
Sjukhusledningen ville inte röra ett finger för en patient utan social trygghet.
Men vid samma tidpunkt märkte städaren Eva, som stod där med sin mopp, de svullna venerna i mannens hals och asymmetrin över hans bröst. Mannens kropp ryckte till en sista gång och andningen upphörde helt. Utan tvekan kastade Eva moppen åt sidan, grep en gul hobbykniv från bordet och slet upp mannens smutsiga skjorta för att börja hjärtkompressioner. Hon tryckte rytmiskt med all sin kraft och räknade sekunder i huvudet.
Precis då stormade överläkaren in och började skrika ilsket:
– “Vad tror du att du gör? Du har ingen medicinsk utbildning, sluta genast! Om han dör riskerar du fängelse, och du kan bränna ner sjukhuset!”
Men Eva brydde sig inte om hans hot och fortsatte massagen. Till slut lyfte mannens bröst sig svagt och han tog ett djupt, hackigt andetag.
Alla stod chockade och såg på när mannen på bårens långsamt öppnade ögon. Med en hes och bruten röst sade han:
– “Jag är inte hemlös. Igår natt blev jag överfallen på gatan, slagen och bestulen, och lämnad så här.”
Han fortsatte, andfådd:
– “Jag kommer betala alla kostnader. Och… tack. Du räddade mitt liv.”
Tystnaden i rummet mötte överläkarens skam.
Kort därefter visade det sig att den så kallade “hemlöse” mannen faktiskt var en av stadens rikaste affärsmän. Eva fortsatte sitt jobb som städare, men hennes mod blev en legend på hela sjukhuset. Hon hade, till priset av sin egen säkerhet, visat att samvete väger tyngre än examen och att livet alltid går före formaliteter.