
Mitt under begravningsceremonin rusade dobermannen plötsligt genom kyrkans dörrar med leriga tassar. I munnen bar han en gammal, blekt rosa väska som han hade grävt fram under golvbrädorna i pappans skjul. När berättaren öppnade väskan upptäckte han eller hon en tjock bunt gamla sedlar och en handskriven bekännelse som avslöjade hur Laura hade utpressat sin pappa flera decennier tidigare. Panikslagen över upptäckten flydde Laura genast från kyrkan, desperat efter att hålla resten av bevisen gömda för familjen.
Efter begravningen lyckades berättaren hitta den försvunna metallådan, gömd under golvbrädorna i skjulet, och konfronterade Laura i hennes gamla lägenhet. Laura bröt ihop i tårar och berättade att hon hade använt sina besök hos pappan för att ta hand om honom samtidigt som hon desperat försökte hitta de gömda bevisen på sina tidigare misstag innan han hann avslöja henne. Hon erkände att hon medvetet hade hindrat berättaren från att besöka deras döende pappa, enbart för att hålla hennes ungdomshemlighet dold, och därmed berövat dem värdefulla dagar tillsammans under hans sista tid.

Även om berättaren till slut berättade för familjen sanningen om de begränsade besöken, valde han eller hon att skydda systerns trettio år gamla hemlighet om utpressningen under ungdomsåren i stället för att förstöra hennes rykte. En vecka senare, när berättaren gick igenom pappans saker i huset, låg den rosa väskan och metallådan stilla på köksbordet bredvid den tomma fåtöljen.