Min hund lade sig på min mage och morrade åt min man när han försökte röra vid mig. Jag trodde hon bara var svartsjuk… tills jag fick reda på den hemska sanningen.

Loki hade funnits vid min sida långt innan han kom in i mitt liv. Hon delade min ensamhet, min glädje, mina tårar — alltid nära, alltid förstående utan ord.

När jag blev kär tog Loki emot honom med ro. När vi gifte oss låg hon bara vid mina fötter, som om hon visste att vi nu var tre.

När bebisen sparkade blev Loki glad, spetsade öronen och gnällde mjukt — som om hon skrattade med mig.

Men så fort min man kom nära och lade handen på min mage, reste hon sig genast mellan oss, morrade och blottade tänderna. En gång bet hon honom till och med i handen.

Jag blev rädd.
Han skrek att han skulle kasta ut henne och kallade henne ”galen”.
Men jag försvarade henne. Jag trodde att hon bara var svartsjuk, att hon kände att någon tog ifrån henne mig.

Men jag hade fel.
Och Loki visste det.

Efter förlossningen blev allt värre. Min man drog sig undan, blev irriterad på varje barnskrik. Ibland såg jag något mörkt och kallt i hans blick — och förstod inte vad det var.

Sen… öppnades allt av en slump.

En dag när han gick in i duschen tog jag hans telefon för att ställa alarm.
Och råkade se en konversation.

”Jag hatar det här oväsendet,” skrev han till sin mamma. ”Hon lever nu bara för det här barnet. Den där ungen har förstört allt. Ibland tänker jag att allt hade varit enklare om hen inte fanns.”

Jag frös till. Hjärtat stannade nästan.
Allt föll på plats — hans distans, irritation, ilska.
Och plötsligt förstod jag att hela tiden hade Loki försökt varna mig.

Hon kände hans ondska.
Hon visste att han kunde göra oss illa.

Hon var inte bara svartsjuk — hon skyddade.
Mig. Och mitt barn.

Nu växer min son upp och Loki är alltid vid hans sida.
Hon sover vid hans säng, lyssnar tålmodigt på hans skratt och tar varsamt emot godsaker från hans små händer.

Och varje gång jag ser dem tänker jag samma sak: Om det inte vore för henne — kanske han inte hade funnits alls.