Min hund började bete sig konstigt och klättra upp på det höga skåpet, morrande högt. Först trodde jag att hon blivit galen, tills jag upptäckte orsaken till hennes förändrade beteende.

Min hund har aldrig betett sig så här. Max — en lugn, sansad hund som hela sitt liv förstått ett ord: matte. Men de senaste veckorna har han varit som om han gick på en paranoid skola: tyst på dagen, men på natten började han skälla, ställa sig på bakbenen vid köksskåpen och till och med klättra upp på överskåpen — dit jag vanligtvis inte når.

Först tänkte jag att det var åldern eller någon konstig sjukdom; kanske var det grannarna som lät, en katt som smugit omkring, eller att sömnen störts. Men Max envishet gick inte att förklara — han kände reglerna, och ändå bröt han dem, som om han ville varna för något mycket allvarligt.

— Vad är det, vännen, vad ser du? — frågade jag och satte mig bredvid honom och försökte möta hans blick. Han vände bara på huvudet, öronen spetsade. Skallet var kort, djupt — inte skrämmande, men insisterande. Och varje gång jag sträckte ut handen började hunden bara morra högre.

Natt efter natt upprepades detta. Förståndet tröttnade av spänningen: man kan inte sova i ständig väntan på spöken. Jag kände hur situationen höll på att glida ur kontroll och insåg — det är bättre att få en löst gåta än att leva i evig rädsla.

Jag tog en ficklampa, drog på mig jackan och hämtade den gamla hopfällbara stegen från förrådet. Hjärtat bultade — av irritation, eller kanske för att jag äntligen skulle sätta punkt för historien.

Max steg åt sidan, som om han medvetet gav mig plats, och stirrade upp mot ventilationsgallret som jag aldrig tidigare lagt märke till. Jag tog bort det — tänkte att det kanske var en mus, skräp som samlats, något enkelt. Men ljuset från ficklampan avslöjade inte det jag väntat mig.

Bakom gallret i den mörka kanalen låg en människa. Ihopsjunken, täckt av damm, med panikfyllda ögon. Han såg ut som om han gömt sig där länge — och nästan slutat tro att någon skulle komma.

Han rörde sig, tog ett tungt andetag, försökte resa sig — men misslyckades. I händerna höll han små stulna saker: en tom plånbok, en telefon, en nyckelknippa som uppenbarligen inte var vår. Allt såg ut som ett litet förråd av andras förluster.

Hans händer skakade. Jag tog fram telefonen och ringde 112. Rösten bröt fram:
— Det finns en människa i ventilationen! Snälla, kom snabbt!

Operatören förstod direkt.

Under tiden stod Max kvar, nosade på kanalen, och i hans rörelser fanns bekräftelsen: ja, det är han, ja, det är därför han varit orolig om nätterna. Svansen viftade tyst, som om hunden just fullgjort sin plikt.

Polisen kom snabbt. Tjänstemännen drog försiktigt ut mannen, lade honom på en filt och kontrollerade andningen. Han var mager, utmattad, med skärsår på armarna; i ögonen fanns kaos och rädsla.

En polis tog också en “skatt” från honom — ett silverhalsband med en medaljong och initialer. Någon skulle snart säga: “Det där är mitt.” Och redan i denna lilla sak kunde man ana en annan människas historia.

Utredningen avslöjade något oväntat: mannen var inte alls en ensam excentriker. Grannarna började minnas konstiga försvinnanden — smycken, kort och småsaker som försvunnit, utan inbrottsspår.

Det visade sig att han skickligt tog sig genom ventilationskanaler och smala korridorer mellan våningarna, och valde det som var lätt att ta och snabbt gömma. På kvällen, när alla sov, tog han de minsta, mest osynliga sakerna — sådant som inte märktes och inte lämnade spår.