Ett nyfött barn tillhörande en miljardär kämpade mot en sällsynt sjukdom som lämnat medicinen maktlös. De kalla maskinerna i sjukhusrummet registrerade den lilla kroppens sinande livskraft i känslolösa siffror, medan läkarna hade gett familjen det besked ingen förälder vill höra: barnet hade bara några få dagar kvar att leva. Fadern, en av världens rikaste män, stod öga mot öga med den djupaste insikten av alla — att det enda hans förmögenhet inte kunde köpa var hans barns nästa andetag.
Mitt i den tunga tystnaden visade sig plötsligt ett hemlöst barn i slitna kläder vid dörren till intensivvårdsrummet, som om han kommit dit utan att någon märkt hur. Under säkerhetspersonalens och läkarnas förvirrade blickar gick han långsamt fram till barnets säng. Ur sin ficka tog han fram en uråldrig metallbägare och lät en klar, skimrande vätska varsamt rinna över barnets bröst. I det ögonblicket kände alla i rummet att de stod på tröskeln till något som trotsade förnuftet.
Så snart vätskan vidrörde barnets hud började linjerna på monitorn, som nyss nästan varit helt stilla, att röra sig igen. Färg återvände till den bleka kroppen, och ett djupt, friskt andetag fyllde rummet. Medan läkarna i chock försökte förstå vad som skedde, försvann den gåtfulle pojken lika tyst som han hade kommit. Kvar låg endast den lilla metallbägaren — tom, men fortfarande varm.
År senare fick man veta att pojken vuxit upp hos en vis helare i bergen, som lärt honom hemligheten bakom en uråldrig brygd kallad ”livets vatten”. Denna vätska hade kraft att hela, men bara när den gavs med ett rent hjärta och utan tanke på belöning. Genom att offra sin enda skatt för att rädda ett barn han aldrig mött, hade den unge mannen uppnått det som modern medicin inte förmådde — med mänsklig värdighet.
När barnet till slut tillfrisknade helt, skänkte fadern hela sin förmögenhet till en enorm stiftelse för barn och gav den namnet ”Hoppets Bägare”. Och när människor frågade honom vad det egentligen var för vätska som räddat hans son, svarade han alltid med samma ord:
”Det var ingen medicin.
Det var medkänslan hos ett hjärta som inte ägde någonting i världen —
utom sin tro.”