Miljardären satt i fåtöljen vid eldstaden, ögonen slutna, och andades som om han sov djupt – men hans sinne var helt vaket. På sistone hade små summor regelbundet försvunnit hemifrån, och han var en misstänksam man som trodde att folk skulle stjäla när tillfälle gavs. För att pröva sin nyanställda trötta tjänarinna och hennes lilla son hade han lagt en bunt kontanter på bordet och medvetet lämnat kassalådan öppen.
Tjänarinnan sade, ”Sitt stilla här, väck inte herrn, annars blir jag av med jobbet,” och lämnade rummet med pojken kvar. Miljardären låg på lur, väntande på att barnet skulle kasta sig över pengarna eller guldet. Den lilla pojken stod tyst en stund, smög sedan fram till den öppna lådan på tå, tog försiktigt upp en av de tunga guldtackorna, stirrade länge på den – och gjorde det som fick miljardären att häpna.
I barnets ögon fanns ingen girighet, bara ren beundran. ”En dag ska jag ge det här till mamma,” viskade han för sig själv. Han lade tillbaka guldet på sin plats och stängde försiktigt lådan. Sedan gick han fram till den gamla mannen i fåtöljen – men istället för att ta pengar som miljardären hade förväntat sig, räckte barnet fram en filt som legat på golvet och täckte hans axlar. ”God natt, herrn,” viskade han och drog sig sedan tillbaka.
När miljardären öppnade ögonen kände han en skam större än någonsin i sitt liv. Han hade lärt sig från det lilla barnet att ärlighet inte handlar om fattigdom eller rikedom, utan om karaktär. Nästa dag tog han på sig alla pojkens utbildningskostnader och gav hans mamma ekonomiskt stöd så att de aldrig mer skulle behöva någon annans hjälp. Han hade lärt sig på det hårda sättet hur fel det är att döma någon efter deras kläder eller status.
Men det mest chockerande avslöjandet kom kort därefter: den som i flera månader stulit pengar hemifrån var inte den fattiga tjänarinnan, utan miljardärens egen son – fast han levde i överflöd, men fastnat i spelmissbruk. Att inse att den verkliga ”tjuven” var hans eget blod var en hård, livsavgörande läxa för miljardären.