Mannen stod på taket av bilen och krossade den med sin slägga utan att spara på krafterna. När polisen som kom till platsen fick reda på orsaken bakom hans handlingar, kunde de inte hålla tillbaka tårarna.

Morgonen var stilla. En gammal gata i Gamla Stan låg och slumrade under det trötta höstsolen, när plötsligt ett dovt, våldsamt ljud bröt tystnaden – som om någon med rasande kraft slog sönder metall. Människor kikade ut genom fönstren, förbipasserande vände sig om – och blev stående i chock.

På taket av en vit skåpbil stod en äldre man. I båda händer höll han en tung slägga och med varje slag förvandlade han bilen till en skrot hög av ihopknycklad plåt. Metallen vibrerade, taket knakade, rutan sprack och med varje slag brast ett kvävt rop ur mannens bröst – en blandning av smärta, förtvivlan och vansinne.

— Herregud… vad gör han? — viskade en kvinna från grannhuset.

Efter några minuter tjöt sirenerna. Polisen kom omedelbart. Två officerare närmade sig försiktigt, klättrade upp på fotsteget och ryckte släggan ur hans händer. Mannen gjorde inget motstånd. Han sa bara tyst:

— Det räcker nu.

Han satte sig på trottoaren, sänkte huvudet och började gråta. Tårarna rann nerför hans dammiga ansikte, händerna darrade. När poliserna frågade varför han gjort så, svarade han dämpat, nästan som en viskning:

— Det var min sons bil.

Tystnaden lade sig som en filt över gatan.

Sonens liv hade slocknat i en olycka bara en vecka tidigare. Skåpbilen framför dem var den samma som hade tagit honom ifrån dem. Mannen kunde inte se på den. Varje gång han passerade såg han blodet på metallen, hörde det sista gnisslet från bromsarna eka i sina öron.

Och idag, vid gryningen, orkade han inte längre. Han tog släggan och slog. Slåg tills smärtan försvann.

Poliserna stod tysta. Den ena vände bort blicken, den andra torkade sina ögon. Ingen såg en brottsling i honom – bara en far krossad av sorg.

När de körde iväg honom, vände han sig mot den skadade bilen och viskade:

— Förlåt, min son… jag ville inte att du skulle ha ont.

Och gatan sjönk åter i tystnad – den tystnad där smärtan ljuder högre än något skrik.