Mannen räddade en döende varghona ur en fälla, när hon inte längre hade något hopp kvar. Ett år senare kom hon tillbaka och gjorde ett under.

Skogen låg stilla och tyst. Luften doftade av mossa och fuktig jord.
Mannen var på väg hem när han hörde ett ljud — en klagande, själsrivande yling.
Inte en hunds skall. Inte ett djurs vrål. Något mitt emellan smärta och bön.

Han följde rösten.
Och stelnade till.

I järntänderna på en fälla kämpade en varghona — mager, utmattad, med blod på tassen.
Ögonen brann av rädsla och förtvivlan.
Bredvid, i gräset, låg spår av små tassar. Hon hade nyligen fött valpar. Någonstans i skogen, utan sin mamma, gnällde de hungriga vargvalparna.

Mannen förstod: att närma sig var en risk. Ett felsteg och djuret skulle attackera.
Men att lämna henne där skulle betyda döden för hela familjen.

Han satte sig på huk, andades ut…
och plötsligt ylade hon.

Långt, utdraget, som han hört på radion — vargarnas yl.
Skogen tystnade.
Sedan kom tre små vargvalpar fram ur buskarna.
De stod knappt på sina ben, men sträckte sig genast mot sin mamma och gnällde klagande.

Mannen stannade kvar hela natten.
Han kastade pinnar på elden för att skrämma bort andra djur,
och såg hur varghonan, trött men levande, tryckte sina ungar mot sig.

Vid gryningen gjorde han det han fruktat mest — han närmade sig.
Långsamt, steg för steg.
Hon morrade, tryckte sig mot marken, men attackerade inte.
Han räckte ut handen… och öppnade fällan.

Metallens klingande bröt tystnaden.
Varghonan ryckte till — och, oförmögen att tro på sin frihet, reste sig försiktigt.
Hon stod stilla en stund och mötte hans blick,
sedan gick hon tyst in i skogen. Vargvalparna följde efter.

Ett år gick.

På vintern var samma man på väg hem från byn. Det blev kväll.
Snön knarrade under hans fötter.
Plötsligt — knakande grenar, ett dovt morrande.
En björn. En enorm, rufsig, hungrig björn.

Han hann varken fly eller gömma sig — han klättrade bara upp i ett träd.
Björnen följde efter, klorna grävde sig in i stammen.
Hans hjärta slog som en trumma. Ingen räddning fanns.

Då — som ur ett minne — ylade han igen.
Samma ljud.

Skogen svarade.
Ur mörkret kom skuggor. Fyra vargar.
Framför dem — hon. Samma varghona.

Björnen drog sig tillbaka.
Ett vrål, en blick som möttes — och djuret försvann in bland träden.
Varghonan stod kvar en stund under trädet och såg upp.
Sedan vände hon sig om och försvann, smältande bort i snön.

Mannen klättrade ner, omtumlad, och kunde inte tro att han var vid liv.
Han förstod: i skogen glöms ingenting bort.

En gång räddade han liv.
Och ett år senare räddade livet honom.