Läkarna hade fattat beslutet att koppla bort den unge polisen från livsuppehållande maskiner. Hunden som tog farväl gjorde ett mirakel som var svårt att tro på.

I intensiven rådde en tystnad som bara bröts av den jämna pipen från apparaterna. På sjukhussängen låg en ung polisinspektör — blek, orörlig, med slutna ögon. För en månad sedan hade han fått en svår skada under en operation. Läkarna kämpade till sista stund, men hoppet började svikta.

Familjen hade redan skrivit på papperen. På morgonen skulle apparaten kopplas bort.

Men innan dess, av mänsklig vänlighet, tilläts en sista avskedstund — med den som alltid funnits vid polisens sida.

Han hette Loke — en ung tjänstehund som polisinspektören såg som en far. Tillsammans hade de genomgått hundratals timmars träning, nattpass och farliga uppdrag. När husse lades in på sjukhus slutade Loke att äta, sova och lyssna på andra.

Nu släpptes han in på rummet.

Valpen klev långsamt in, öronen låg bakåt, och ögonen var som människors — fulla av smärta och hopp. Han nosade runt sängen, som om han försäkrade sig: är det verkligen han?

Sedan, som om han insåg något, skrek han till och började skälla. Högt, förtvivlat, som om han krävde: vakna!

Sjuksköterskorna utbytte blickar, en försökte leda ut hunden, men Loke slängde sig upp i sängen. Den lilla kroppen darrade av oro. Loke lade sina tassar på polisens bröst, slickade hans hand och lade sig tätt intill.

I samma ögonblick vaknade monitorerna till liv. Pipen blev ojämn, snabbare, och hjärtrytmen steg.

— Vänta… vad är det här?! — ropade läkaren.

Polisinspektören, som ansågs utan hopp, tog sitt första egna andetag. Sedan ett till.

Ett ögonblick — och hans fingrar rörde sig svagt. Loke gnällde tyst, slickade handen som för att säga: kom igen, jag är här.

Läkaren stelnade till och viskade:

— Han kommer tillbaka…

Några minuter senare öppnade inspektören ögonen på glänt. Ett svagt, nästan omärkligt leende drog över hans läppar när han såg den välbekanta nosen.

Loke spann tyst och höll blicken fäst vid honom.

Ingen kunde förklara hur det var möjligt. Varken medicin eller vetenskap. Men alla där visste en sak: ibland är kärlek starkare än alla apparater.

Och just den dagen, i rummet där avsked förbereddes, föddes ett verkligt mirakel.