Allt började med upptäckten av det första graviditetsfallet på en skyddad psykiatrisk klinik där patienter övervakades dygnet runt. Vårdpersonalen avfärdade det först som ett medicinskt misstag i historiken eller en sällsynt avvikelse, men snart stod det klart att situationen var allvarlig. Kvinnliga patienter med svåra diagnoser, som varken var fysiskt eller juridiskt kapabla att bli mödrar, började bli gravida en efter en. Patienterna drog sig helt undan och vägrade tala om det, medan besöksloggar, jourlistor och övervakningskameror inte visade några regelbrott alls.
Allt eftersom denna mystiska skandal spreds inom kliniken ökade pressen kraftigt på personalen; alla anställda genomgick förhör, interna granskningar och psykologiska tester. Misstankarna riktades en tid mot en av de anställda, men mannen friades när det visade sig att han hade varit ledig vid tidpunkten. Just då började ledningen lägga märke till de märkliga viskningarna från andra patienter om ”nattliga promenader”, ”en gömd trädgård utan övervakning” och ”möten som förr i tiden”. Läkarna beslutade att placera dolda kameror i trädgårdens mörkaste delar för att undersöka dessa återkommande uttalanden som först tolkats som hallucinationer.
Efter att kamerorna installerats genomfördes en omfattande genomsökning av området, och i en avlägsen, sällan använd del av marken hittades ett gammalt metallock dolt under löv. Under locket fanns en hemlig tunnel som inte fanns med i några officiella ritningar och som tros härstamma från tiden före kriget, och som ledde mot mansavdelningen. Inspelningarna från de dolda kamerorna chockade sjukhusledningen: patienter från de två avdelningarna hade i hemlighet mötts i tunneln under nätterna. Trots sina diagnoser och konsekvenserna av sina handlingar hade de träffats okontrollerat.
Efter att skandalen blev offentlig förändrade klinikens ledning sina säkerhetsrutiner i grunden; den hemliga tunneln fylldes permanent igen med betong och tillgången till trädgården begränsades. All kontakt mellan mans- och kvinnosektionerna stoppades helt, och endast mycket sällsynta, strikt kontrollerade möten tilläts under läkares övervakning. De gravida patienterna överfördes till rehabiliteringscenter, socialtjänst eller anhöriga som kunde ta ansvar för deras vård.
När historien läckte till pressen delades allmänheten i två läger: vissa anklagade kliniken för grov vårdslöshet, medan andra menade att patienternas rätt till ett mänskligt liv hade kränkts. Efter krisen höjde sjukhuset sina säkerhetsnivåer till max och utvecklade nya terapiprogram för att möta patienternas emotionella behov inom en strikt kontrollerad ram. Händelsen påminde världen om att oavsett hur tjocka murar som byggs, fortsätter ett komplext och levande mänskligt liv att flöda även bakom psykiatriska institutioners väggar.