Kvinnan tog in valpen utan att ana att det egentligen var en varg. Då visste hon inte att rovdjuret skulle rädda hennes liv.

I den avlägsna byn Tjernoe gick livet sin lugna gång: folk steg upp med tupparna, matade djuren, lagade staket och samlades vid kvällstid i sina hem. Endast hos farmor Anna lyste fönstren ofta längre än någon annanstans. Hon bodde ensam, med sina djur och en gammal katt, och trots ensamheten klagade hon aldrig.

Men en morgon, tidigt, vid hennes grind låg en liten grå pälsboll. En valp — darrande, med stora ögon fyllda av förtvivlan. Anna tvekade inte en sekund: hon tog in den lilla, matade och värmde honom. Så fick hon en ny vän, som hon kallade enkelt — Volchok.

Den lilla som hittades

Valpen växte snabbt. Han var klokare än vanliga hundar, mer uppmärksam, som om han förstod allt utan ord. Istället för skällande gav han låga morrningar, och istället för att vara undergiven var han självsäker men försiktig. Grannarna skojade att han var för allvarlig för att vara en vanlig hund.

Men Anna log bara och sade:
— Min är klok, bara väldigt speciell i sinnet.

Volchok vaktade gården och släppte inte in främlingar ens vid grinden. På vintern, när stormarna ylade utanför, sov han vid spisen med nosen vilande i Annas knä.

Natten av rädsla

En dag började oroliga rykten spridas i byn — några flyktingar från fånglägret hade setts i närheten. Folket låste sina dörrar och satte lås i alla portar. Men Anna, som bodde i utkanten, hade inte hört något.

Sent på kvällen hördes knackningar. Anna öppnade dörren och där stod två män. Deras ansikten var allvarliga, händerna smutsiga och darrande. ”Vatten, tack…” mumlade en av dem. Men så fort de klev över tröskeln reste sig Volchok. Hans päls reste sig och ett djupt morrande fyllde rummet.

— Tyst, hund, — flinade en av gästerna och tog ett steg framåt.

Men svaret blev ett språng. Volchok kastade sig mellan dem och sin matte, visade sina tänder så att händerna började darra på männen. En av dem försökte dra kniv, men Volchok hann före — ett slag, ett skrik, och allt förvandlades till kaos med fallande föremål.

Hjälten med de gula ögonen

De skrämda angriparna rusade ut i mörkret. Deras skrik och hundskall väckte hela byn. Männen med ficklampor och gevär rusade till hjälp, och inom en timme överlämnades flyktingarna till polisen.

Anna satt på golvet och höll Volchok. Blod glimmade på hans tass, men hans ögon var lugna — han hade gjort det han kommit för.

Den trofasta väktaren

Efter den natten återhämtade sig Volchok. Ärren på tassen blev ett tecken på mod. Han blev ännu mer vaksam, men behandlade sin matte med samma ömhet som alltid — lade sig vid hennes fötter, såg till att hon inte snubblade och mötte henne alltid vid grinden.

Historien om Anna och hennes varghund blev en legend i trakten. Man sade att ibland sänder naturen en beskyddare till den som är som mest ensam.

Och varje kväll när byn fylls av ett utdraget vargyl hör de gamla tyst säga: Det är Volchok. Han vakar fortfarande över sitt hem.