Tre månader efter min makes död samlade jag modet att möta mina minnen och tog hans trasiga telefon, som låg i en låda, till en reparatör. Min avsikt var enkel och godhjärtad: skärmen skulle lagas och telefonen ges som gåva till min svärmor, som behövde en ny. Min man hade omkommit i en fruktansvärd bilolycka, och sedan den dagen hade jag inte vågat röra vid den svarta glasbiten. När jag steg in i verkstaden fylldes jag av en märklig oro, men jag intalade mig själv att det bara var en del av sorgeprocessen.
Den enkla reparatören sade att det skulle ta ungefär en timme. Jag satte mig i ett hörn och började vänta, medan jag betraktade regnet utanför och mindes de lyckliga stunderna med min man, hur han var en trofast familjefar. Barnen såg på honom som en hjälte. När reparatören satte in den nya skärmen och kopplade in telefonen hördes det bekanta uppstartsljudet. Men så fort enheten startade blev hans ansikte kritvitt, och med darrande händer räckte han telefonen mot mig.
”Ni måste se detta. Jag menade inte att titta in i ditt privatliv, men meddelandet hamnade mitt på skärmen,” sade han, generad. När jag tog upp telefonen såg jag ett meddelande från någon som i kontaktlistan endast var markerad med en hjärtemoji. Meddelandet var skickat exakt vid den timme då min man hade olyckan. Orden dansade framför mina ögon och mitt hjärta kändes som om det höll på att knytas ihop.
Meddelandet löd: ”Älskling, jag har väntat i tjugo minuter. Var är du? Är din fru på väg att hålla dig upptagen igen? Skynda dig, jag saknar dig så mycket.” Hettan sköljde över mig som kokande vatten. Min man hade inte varit på väg till jobbet eller hem den dagen – han hade skyndat för att träffa en annan kvinna. Den dödliga olyckan hade inträffat på grund av hans överdrivna hastighet, driven av förbjuden kärlek. Den ”trofasta” man jag sörjt i tre månader och som mina barn såg upp till hade ett helt annat liv.
Jag lämnade telefonen på reparatörens bord och gick ut utan att säga ett ord. Regnet slog mot mitt ansikte, och den smärta jag känt hade förvandlats till djup avsky och raseri. Ingen gåva återstod att ge till min svärmor; allt jag hade kvar var en krossad stolthet och en gigantisk lögn. Den dagen förstod jag att vissa hemligheter kanske aldrig borde avslöjas – vissa sanningar kan smutsa ner sorgen, även efter att den döde lämnat oss.