På väg hem från jobbet svängde jag in på kvartersbutiken och köpte några ingredienser till middagen. Som alltid valde jag något praktiskt – ett paket frysta grönsaker: ärter, majs och bönor. Paketet var helt förseglat, utan några skador, och såg ganska fräscht ut. När jag kom hem och gick in i köket, hade jag ingen aning om vad som väntade när jag satte pannan på spisen.
När jag öppnade paketet och skulle hälla grönsakerna i pannan, fick något ovanligt min uppmärksamhet. Det var en bit som skilde sig från resten – blekare i färgen, större och klumpigare i formen. Först trodde jag att det bara var en stor bönrot eller en hård stjälk som råkat blandas in under tillverkningen. Men när jag böjde mig ner och tittade noggrannare insåg jag snart att det inte var någon grönsak.
I det ögonblicket blev jag helt paralyserad i köket. När jag försiktigt flyttade grönsakerna åt sidan med en sked, såg jag små lemmar som såg ut som fingrar. Strax efter dök siluetten av ett huvud upp bland isen. Det var en frusen, styv liten groda. Den hade packats tillsammans med grönsakerna under skörden på fälten och frusit helt innan den hamnat i paketet – tydligt en olyckshändelse under insamlingen.
Det tog ett tag för mig att skaka av mig chocken. Om jag hade hällt paketet direkt i den varma pannan utan att kolla, kunde allt ha blivit mycket mer skrämmande. Grodan hade legat frusen i paketet i veckor på butikshyllan. Efter händelsen började jag läsa om produktionsprocesserna för frysta livsmedel och lärde mig att industriella skördemaskiner ibland kan släpa med små djur utan att någon märker det.
Efter det förändrades mina köksvanor helt. Numera, även när jag handlar från de märken jag litar mest på, kontrollerar jag alltid innehållet i ett paket frysta grönsaker innan de hamnar på tallriken eller i pannan. Jag vet nu mycket väl att man aldrig kan vara säker på vad som gömmer sig i en till synes perfekt och förseglad förpackning.