Hon trodde att hon skulle bli ett offer till. Hon hade ingen aning om vem hon hade att göra med.

Regnet hade just upphört. Luften luktade av våt cement och metall, och pölarna speglade butikernas svaga ljus. Nora gick långsamt, med kragen uppfälld, och höll väskan tätt mot sidan. Dagen hade varit lång — arbete, apotek, spårvagn — samma rutt som alltid, som en gammal låt man inte längre vill höra.

Hon hörde inte stegen. Bara ett kort ”hej!” och ett ryck. Remmen slant ur hennes hand, väskan flög, kroppen svarade med smärta.
En ung kille med huva sprang redan framåt, halkande över asfalten som på is.

Det första hon kände var inte rädsla. Det var ilska.
Inte mot honom — mot sig själv. För alla de dagar hon tigit, gett efter, låtit saker tas ifrån sig.
Något inom henne brast, och hon började springa.

Klackarna gled, andningen hackade, hjärtat bultade vid tinningarna. Gränden var smal, avloppet dånade i mörkret.
Killen vände sig om, men för sent — hon hann ikapp. Hon grep tag i remmen med båda händerna, med en styrka hon inte visste att hon hade.
Han drog. Hon slog. Kort, klumpigt, men träffsäkert. Båda föll.

Han svor, höjde armen, men hon vek sig inte. Händerna darrade, men hon släppte inte.
— Släpp det nu, galning! — skrek han.
— Nej — svarade hon med hes röst — det är mitt.

Han knuffade, men hon höll fast, ett ryck mot sig själv.
Tyget slets, remmen gick av.
Tjuven backade, förbluffad.
Nora reste sig, smutsig, genomblöt, men med väskan i händerna.

En bil passerade, strålkastarna belyste dem ett ögonblick: hon rak i ryggen, flämtande; han med huvudet nedböjt.
Han såg på henne som man ser på någon man aldrig borde ha underskattat.
Han spottade i marken, mumlade en svordom och sprang iväg.

Nora stod kvar en stund.
Regnet föll igen, tunt, konstant. Hon öppnade väskan — allt var kvar: plånbok, nycklar, mediciner, telefon.
Och en liten barnjacka — urblekt, med en lagad ärm. Våt, men intakt.

Hon tog upp den, höll den mellan fingrarna, drog in doften — nästan borta, men omisskännlig: tvål och jordgubbsschampo.
I fodret, broderat för hand, ett namn: Sophie.

Hon såg på den, och tiden tycktes stanna.
Ögonen fylldes, inte av tårar, utan av något tungt och kompakt som inte rinner.
— Jag lovade dig att ingen någonsin skulle ta något mer från dig — viskade hon.

Från granngatan hördes tonårsskratt, bromsskrik, en hunds skällande.
Världen fortsatte sin gång. Men för henne spelade inget av det längre någon roll.

Hon gick långsamt hem, pressade väskan mot bröstet, som om hjärtat återvänt till sin plats.

Nästa morgon, framför spegeln, såg hon ett blåmärke på kinden.
Hon drog fingret över det och log.
— Tja, Sophie — sade hon tyst — det verkar som att mamma fortfarande kan slåss.

Och för första gången på länge, vände hon inte bort blicken från sin spegelbild.