Dustin tog upp situationen under ett planerat möte i skolans aula. Han gick upp på scenen med en mikrofon och visade ett bildspel som han hade förberett i förväg på den stora skärmen. Bilderna dokumenterade olika stunder då han och hans mamma hade bakat, sytt och pysslat tillsammans. De visade deras gemensamma projekt och gjorde samtidigt Annabelles totala frånvaro under varje steg tydlig. När Annabelle gick fram mot scenen för att försöka stoppa presentationen dränktes hennes röst fullständigt av publikens högljudda applåder.
Efter mötet pratade mamman med Nigel och Annabelle på betonggången utanför skolbyggnaden för att fastställa tydliga gränser för deras framtida kontakt. Annabelle krävde en formell ursäkt ansikte mot ansikte, men mamman vägrade att be Dustin om ursäkt för att han hade visat korrekta fotografiska dokumentationer. Samtalet avslutades med att Nigel stod nära skolans entrédörrar och begrundade sin tidigare passivitet, medan Annabelle stod i närheten och gruppen till slut skildes åt.
Helgen därpå kom Nigel ensam i en limousine för att hämta Dustin under sin planerade umgängestid. På den stenlagda garageuppfarten som ledde fram till ytterdörren gick han ner på knä för att prata direkt med Dustin. Han lovade att han framöver skulle hantera konflikter på ett ansvarsfullt sätt och respektera tydliga personliga gränser. Dustin accepterade hans förklaring, och därmed kunde frågorna kring deras kommande planerade aktiviteter anses lösta.
Tillbaka inne i huset satte Dustin upp ett glansigt, utskrivet fotografi av sig själv och sin mamma i matchande, handgjorda pumpadräkter på kylskåpsdörren i rostfritt stål med hjälp av en liten magnet. Därefter satte de sig vid köksbordet av trä och plockade fram skissblock, blyertspennor och obearbetat pysselmaterial för att börja rita idéer till den kommande vintermarknaden.