Han kallade henne för “kon” inför alla, utan att ens tänka på hur sårande hans ord var. Men det hon gjorde efteråt fick till och med honom att tystna.

— Förlåt för min ko! Hon äter igen utan måtta!

Arséns röst, vanligtvis mjuk och självsäker, slog denna gång till som ett vasst slag – kort, skarpt och skoningslöst. Vid festbordet föll en klingande tystnad genast.

Anna stelnade med gaffeln i handen. En skiva skinka fastnade halvvägs mot tallriken. Hon, skör och nästan genomskinlig, kände hur dussintals blickar genomborrade henne. Kindernas rodnad blossade upp, andningen hackade, och hjärtat bultade högt i halsen, som om det inte ville stanna kvar därinne.

Maxim, Arséns bästa vän, satte nästan i halsen av champagnen. Veronica, hans fru, såg ner i golvet – blicken flackade mellan glaset och tallriken. Ingen vågade säga ett ord. Luften blev tung av obehag.

— Arsén, vad håller du på med? — bröt Maxim tystnaden till slut.

— Vadå? Är det förbjudet att säga sanningen nu? — Arsén lutade sig lat mot stolryggen och flinade. — Min lilla klantskalle har ätit för mycket igen. Pinsamt att visa upp sig bland folk!

Anna rodnade till. Det var inte skam — det var förnedring, skarp som en brännskada. Tårarna hotade, men hon svalde dem som hon gjort hundratals gånger förut. Tårar gör bara tyrannen glad — det visste hon.

— Sluta nu, Arsén, — gick Sergej in i samtalet. — Anna är ju vacker.

— Vacker? — han fnös. — Titta på henne på morgonen, utan allt det där sminket! Jag vaknar och hoppar till: vem ligger bredvid mig?

Någon fnissade nervöst. Någon sänkte blicken.

Anna reste sig. Långsamt, utan att titta på någon.

— Jag… går på toaletten, — viskade hon och gick ut.

— Hon är sur nu, — sade Arsén nonchalant medan han hällde upp vin. — Vanligt. Hon kommer snart tillbaka.

Maxim satt tyst. Framför honom satt en man han känt i femton år — men som han inte längre kände igen.

Förr var Arsén självklar i sällskapet — generös, kvick, charmig. När han gifte sig med Anna var alla avundsjuka: vacker, snäll, ärlig. Men med tiden slutade hans skämt vara skämt. Först ”min lilla klantskalle”, sedan ”dumma flicka”, och sedan ”tjock ko”. Och allt det — inför folk.

Veronica knuffade försiktigt sin man i sidan.

— Max, gör något.

Han reste sig.

Anna stod vid handfatet, hopkurad som en skadad fågel. Svarta mascara-fläckar, darrande händer.

— Allt är okej, — sade hon. — Jag ska bara tvätta mig och komma tillbaka.

— Anna, — sade han mjukt, — varför står du ut med det här?

— Vart skulle jag gå? — tröttheten i hennes röst var äldre än henne själv. — Jag har ingenting. Allt är hans — lägenheten, sakerna, till och med kläderna. Min lärare-lön räcker knappt till mat. Mina föräldrar bor på landet, de… skulle inte förstå. För dem är jag stoltheten. Hur ska jag berätta för dem att jag lever i helvetet?

Hon tittade bort.

— Först var han annorlunda. Blommor, komplimanger, presenter. Sedan — som om någon släckte ljuset. Först sa han att min soppa inte var rätt. Sen att jag såg ut som en bondlurva. Sen att jag var dum. Nu… njuter han bara av att jag lider.

Från vardagsrummet hördes hög skratt.

— Hon är en stock även i sängen! — dundrade Arsén.

Anna ryckte till, som av en örfil.

— Nu får det vara nog. — Maxims röst blev hård. — Vi går.

— Han släpper inte iväg henne…

— Det bestämmer inte han.

De gick tillbaka. Arsén var full, ögonen glänste.

— Vi åker härifrån, — sade Maxim lugnt.

— Varför det? — rynkade Arsén på pannan. — Anna, sätt dig ner!

Anna tog ett steg, men Maxim höll fast hennes armbåge.

— Kom.

— Har du blivit galen? Det här är min fru!

— En fru är ingen sak, Arsén.

— Anna, jag sa — tillbaka på din plats!

Ljuskronan i rummet glimmade. Alla stod som fastfrusna. Anna höjde blicken. Den var utan rädsla. Bara trötthet och beslutsamhet.

— Jag går.

— Vad? Vart? Du har ju ingenting!

— Jag har mig själv. Det räcker.

Han tog ett steg mot henne, men hon backade.

— Vet du, Arsén, på landet behandlar kor människor med mer respekt än vad du gör.

Hon knäppte sin kappa. Varje knapp var ett steg mot frihet.

— Gör inte dumheter! Jag ska ändra mig! — nästan skrek han.

— Nej. Du kommer inte förändras. Det är ingen olycka. Det är du.

Dörren smällde igen.

Hon kom aldrig tillbaka. Varken nästa dag eller nästa månad.

Han skrev, ringde, förnedrade sig.

Hon — tystnade.

Och bara gick vidare.

Hon hyrde en lägenhet i utkanten, undervisade barn, lärde sig andas på nytt.

Lärde sig att inte rycka till när någon talade högt. Lärde sig att titta i spegeln utan att se andras ord reflekteras.

— Jag lever igen, — sade hon till Maxim efter ett år. — Bara lever.

Och Arsén blev kvar. Ensam.

Med tomma glas och skarpa ”skämt” som ingen längre skrattade åt.

Han förstod aldrig vad han förlorat.

För hans ”ko” var starkare än han kunnat föreställa sig.

Hans ”dumma flicka” var smartare än han någonsin varit.

Och medan han letade efter ett nytt offer, lärde hon sig helt enkelt att vara lyck