Grannen vattnade samma lilla jordplätt varje dag — trots att inget växte där. Men när polisen kom framgick sanningen varför.

Varje morgon, prick halv sju, gick hon ut på gården med sin gula slang.
Inga undantag, inga pauser — alltid exakt på minuten, som enligt ett schema.
Jag kunde nästan ställa klockan efter henne: hon satte på vattnet, riktade långsamt strålen mot en liten fläck jord vid staketet och stod så i tjugo minuter.

Det var något märkligt med den där platsen.
Inte ett grässtrå, inte en planta. Bara mörk, fuktig jord — som bränd.
Resten av trädgården — tomater, gurkor, jordgubbar — förblev torr.

Först tänkte jag att hon hade något ovanligt där, kanske en sällsynt blomma eller ett känsligt växtslag.
Men efter några dagar insåg jag — där växte absolut ingenting.

Nyfikenheten tog över.
— Vad är det du vattnar varje morgon? — frågade jag en dag.

Grannen, Karin, ryckte till, som om jag ertappat henne med något förbjudet.
Hennes blick flackade, och utan att se på mig mumlade hon:
— Potatis… en speciell sort.

Potatis? Varje dag? Så mycket vatten? Det lät absurt.
Men jag sa inget. Bara lade märke till hur hennes händer skakade.

Efter det började hon undvika mig.
Och jag började iaktta.

Varje morgon — samma sak.
Som en ritual.
Bara en gång hörde jag henne mumla något tyst för sig själv, stående böjd över jorden. Då kände jag hur det blev kallt i bröstet.

En vecka senare stod jag inte ut längre. Jag ringde polisen.
Berättade allt precis som det var.
De tog det med en nypa salt, men kom ändå.

När två poliser gick in på gården blev Karin kritvit.
Hon försökte le, sa något om vana — att hon bara skötte sina bäddar. Men rösten darrade.

En av dem böjde sig ner, stack spaden i jorden och började gräva.
Leran var mjuk, för blöt. Ett till tag — och spaden slog emot något hårt.

När de skrapade bort det sista lagret jord, tog alla ett steg tillbaka.
En mänsklig hand stack fram ur marken.

Tystnad.
Bara dropparna från slangen fortsatte falla, droppa för droppa, från hennes hand som hon inte längre kunde släppa.

Senare visade det sig att hennes man varit försvunnen i två månader.
Alla trodde att han rest bort.
Men han hade legat här hela tiden — under den där lilla fläcken som hon vattnat varje morgon, som om hon försökte tvätta bort sin skuld.

Hon hade planterat frön ovanpå, men av alltför mycket vatten ruttnade allt.
Och just det avslöjade henne.

Ibland tänker jag:
Om hon bara hade vattnat hela trädgården, hade jag kanske aldrig förstått.
Och nu, varje gång jag sätter på vattnet hemma, tycker jag att jag hör hur det droppar någonstans — på den där jorden…b