Flickan kysste sin hund, som blivit hennes allra bästa vän. Det hunden gjorde som svar fick moderns hjärta att stanna för ett ögonblick.

Valentina smällde igen tvättmaskinsluckan med en duns. Metallens ekande ljud fyllde den lilla tvåa de bodde i. Hon muttrade mellan tänderna:

— Han tog inte ens med sig hunden. Bara räkningarna och den där bördan lämnade han kvar.

På soffan lyfte en stor schäferhövud, Zenit, med ett tajt halsband runt sin kraftiga nacke. Hans gula ögon stirrade rakt på Valentina. Hennes man kallade det lojalitet, men för henne såg blicken mer ut som anklagelse.

— Sluta titta så där, sa hon irriterat. — Du är hans hund, inte min.

— Mamma, bli inte arg på Zenit, sa en mjuk röst.

På mattan satt lilla Katja, med lockigt hår och en för stor röd tröja. Hon höll i hundens svans som om det vore ett rep, men Zenit rörde sig inte.

— Jag sa ju att du inte ska rycka i honom. Han är inte en leksak.

— Han älskar mig, svarade Katja allvarligt. — Han låter mig alltid göra vad jag vill och hjälper mig.

Valentina log bittert.

— Hjälper? Din ”hjälpare” gjorde inget när din pappa lämnade oss. Hjälpte inte med hyran eller maten. Han äter bara för två.

Katja rynkade pannan och såg sårad ut.

— Han är min bästa vän.

Zenit verkade känna av spänningen. Han gick närmare och lade sin stora kropp som en sköld mellan flickan och det farliga glaset på bordets kant. Hans bröst trycktes mjukt mot hennes rygg.

Valentina fnös.

— Precis. Han är alltid i vägen.

— Nej, mamma, skrattade Katja och klappade hans sida. — Han hjälper mig. Titta här.

Hon puttade på en leksaksbit som rullade under soffan. Katja sträckte sig, men räckte inte riktigt.

— Mamma, den rullade iväg!

Valentina skulle hjälpa till, men Zenit försiktigt puffade tillbaka biten med tassen till sin dotter.

— Ser du, mamma? Han hjälpte mig!

Valentinas hjärta knöt sig. Varje rörelse Zenit gjorde verkade genomtänkt, som om han verkligen brydde sig. Hon mindes nätterna då han hämtade en filt till Katja när hon grät, eller tog tillbaka hennes kopp när den föll. ”Han kräver bara uppmärksamhet”, tänkte hon.

Katja kramade Zenit om halsen.

— Bra jobbat.

Hunden tryckte sig mot flickan, och deras blick möttes — allvarlig och uppmärksam, som om han förstod varje ord Valentina sa.

— Sluta spela smart, sa hon skarpt. — Du är bara en hund, du kan inte ändra någonting.

— Mamma, skrik inte på honom! sa Katja för första gången och försvarade inte sin mamma, utan någon annan.

De orden gjorde ont i Valentinas hjärta.

Ett slam mot elementen hördes. Grannen ropade från ovan:

— Var tysta där nere!

— Sköt dina egna saker! fräste Valentina och vände sig tillbaka till hunden. — Alla hatar er. Du kommer bara att ställa till problem.

Zenit rörde sig inte. Han puttade en leksakskopp till Katja som klappade händerna.

Valentina ville säga att det var struntsaker, men insikten kom för sent: mannen hade gått, och hunden fanns kvar. Och nu förstod hon att det var något mer.

Efter en stund satt Katja på soffan med sin nallebjörn, som Zenit aldrig brukade låna ut. Men nu hade han själv hämtat den till henne.

— Tack, Zenit, viskade Katja och rörde lätt hans nos med sina läppar.

— Katja, nej! utbrast Valentina.

Men det var för sent. Zenit sänkte sitt stora huvud och tryckte mjukt sin panna mot barnets ansikte. Lugnt. Tryggt.

— Mamma, såg du? viskade Katja. — Han kysste mig tillbaka!

Valentinas hjärta bultade. Det var något mer än bara hundlojalitet. Det var en verklig koppling.

Grannen knackade igen på elementen, men Valentina hörde det inte längre. I rummet fanns bara hennes dotter och hunden — trogna väktare av deras lilla värld.

Katja viskade:

— Jag älskar dig, Zenit.

Valentina satte sig på soffan, tårarna rann av sig själva:

— Han borde ha tagit med dig… Men kanske lämnade han dig för hennes skull.

— Mamma, nu är han vår, log Katja.

Och den natten, för första gången på länge, kände Valentina äkta trygghet.