En ung kvinna hade en enorm python hemma, men en dag började den bete sig märkligt — den slutade äta och slingrade sig runt hennes midja. Senare fick hon reda på något skrämmande om sin orm.

En ung kvinna hade en enorm python hemma hos sig. En dag började hennes älskade husdjur bete sig märkligt: den slutade äta och slingrade sig allt oftare runt hennes midja — först då fick hon reda på något fruktansvärt om sin älskling.

Pythons namn var Safran, efter de gyllene fläckarna på dess släta fjäll. Kvinnan hade tagit hand om honom för tre år sedan, och snart blev ormen nästan som en familjemedlem. Hennes nära och kära skakade missmodigt på huvudet: ”Det är ju ett rovdjur, var försiktig.” Men hon skrattade och sa: ”Oroa er inte, hon är tam och snäll. Safran älskar mig och skulle aldrig skada mig.”

Med tiden började dock Safrans beteende oro henne.

Först verkade förändringarna små. Safran slutade äta. På nätterna kröp hon ut ur terrariet och låg utsträckt längs kvinnans kropp — huvudet vid axeln, svansen vid fötterna. Ibland slingrade hon mjukt sin kropp runt midjan och stelnade till, som om hon provade något.

På dagarna valde ormen en sval plats vid sängen, där kvinnan brukade gå barfota. Hon låg där i timmar, med svansen nästan osynligt rörande, som om hon följde kvinnans andetag.

Ibland kröp Safran upp till halsen och stannade vid nyckelbenet, och rörde vid huden med sin delade tunga. Kvinnan skojade och kallade det en ”kyss”. Men snart vaknade hon allt oftare på nätterna av tyngden över sitt bröst.

En natt väcktes hon av ett högt fräsande — och insåg att det var dags att visa ormen för en veterinär. Där fick hon veta den fruktansvärda och oväntade sanningen om Safran.

Veterinären undersökte noggrant ormen, vägde den och lyssnade på berättelsen om de märkliga ”omfamningarna” och matvägran.

— Ser ni, sa han lugnt, det här är inte något uttryck för tillgivenhet. När stora pytonormar slutar äta och sträcker ut sig längs en människas kropp, provar de egentligen sitt byte. De känner efter om storleken passar. Och när de slingrar sig runt är det en förberedelse för att kväva. Ni har en vuxen hona, stark och kapabel att stoppa andningen. Attacker är sällsynta, men möjliga. Så mitt råd är enkelt: isolera ormen omedelbart, se över dess kost, och helst överlämna henne till experter.

Orden skar rakt igenom kvinnan som is. På kvällen satt hon länge på sängen och såg hur Safran mjukt gled över lakanet. Plötsligt ringlade ormen ihop sig runt hennes ben — precis som på de där bilderna där en python slingrar sig runt en sovande människa. Men den här gången sov hon inte.

Varsamt lyfte hon upp Safran, satte tillbaka henne i terrariet, låste dörren och satte sig ner på golvet bredvid.

På morgonen ringde hon stadens reptilvårdcenter. Under dagen kom specialisterna och hämtade ormen — i en rymlig behållare, till en plats där hon skulle få ordentlig omvårdnad och där alla äntligen kunde känna sig trygga.