En ung kvinna gifte sig med en rik, sextioårig sjäkh. Under deras första bröllopsnatt hände något som fick alla i huset att skrika.

Nittioenåriga Leyla levde i en värld där drömmar var mer värda än bröd. Ett litet rum, en trött mamma, skulder och en ständig oro för morgondagen. Hon pluggade, jobbade extra och hoppades kunna ta sig loss — men livet var skoningslöst.

Och plötsligt öppnade ödet en dörr.

På en välgörenhetsmiddag, där Leyla hade bjudits in för att hjälpa till som servitris, fick hon ögonen på sig av sjäken Rashid — en man med silvergrått hår och ögon som utstrålade makt. Han var över sextio och levde i en värld av slott och diamanter. Leyla var nitton — och hade ingenting annat än hoppet kvar.

Han gav henne lyx, uppmärksamhet och löftet om trygghet. Hennes vänner viskade:
— Det här är en chans som bara kommer en gång i livet.

Leyla gick med på det. Inte av kärlek — utan av förtvivlan.

Bröllopet liknade en saga från österns land. Guld, rosenblad och fontäner av champagne. Allt glittrade och gnistrade. Men inte hon. Hennes leende var påtvingat, blicken vilsen. Men vem kunde ana sorgen bakom slöjan av diamanter?

När festen var över fördes hon till sina rum

.

Rummet var som taget från en annan värld: marmor, ljus och sidenkuddar. Leyla kände sig som en skådespelerska i en pjäs som inte var hennes egen. Hon tog av sig smyckena, drog ett djupt andetag och steg ut ur badrummet — redo att börja ett nytt, obegripligt liv.

Och så frös hon till.

Sjäken låg på golvet. Ansiktet var blekt, ögonen öppna, armarna livlösa utsträckta.

— Herregud… — viskade hon, och ett skrik undslapp henne.

Tjänare rusade in först, sedan vakterna och slutligen läkaren. Alla pratade snabbt och högljutt, medan hon stod stilla. Snart kom domen:
Hjärtat. Det orkade inte.

Första bröllopsnatten blev hans sista.

Nästa morgon började världen tala. Några viskade om öde, andra om förbannelse. Och några om gift.

Så blev nittonåriga Leyla på en natt änka efter sjäken och arvtagare till hans förmögenhet. Slottet, diamanterna, bankkontona — allt tillhörde henne. Men med rikedom kom också misstankarnas skugga.

Varje blick, varje rörelse möttes av viskningar bakom hennes rygg:
— Det är hon. Ung, vacker. Han orkade inte.

Leyla log inte längre. I rummen där musik tidigare spelats rådde nu tystnad.

Ibland hörde hon på nätterna en dörr slå igen på avstånd — som om sjäken själv kom tillbaka för att kontrollera vad hon sålt sin frihet för.

Och då viskade Leyla i mörkret:

”Jag ville bara leva. Men det verkar som om priset blev alldeles för högt…”