En polis hund attackerade plötsligt en 16-årig gymnasieflicka och skällde högt. Ingen kunde ana vad som skulle hända härnäst.

I en liten stad, på gymnasieskolan nummer 17, hölls en öppen lektion om säkerhet. Elever, lärare och föräldrar fyllde aula, nyfikna på demonstrationerna. På scenen dök en uniformerad polis upp tillsammans med sin följeslagare — en schäfer vid namn Rex — som lugnt gick vid hans sida.

Vid första anblicken verkade Rex avslappnad, nästan lat, men hans vaksamma ögon analyserade varje ansikte i publiken. Eleverna småskrattade och viskade. Polisen log och sa stolt:
— Han är inte bara en hund. Han är min partner. Och han har aldrig fel.

Föreställningen började. Under polisens order hittade Rex en dold replika av ett vapen i en ryggsäck och sedan en markör gömd i fickan på en frivillig. Publiken applåderade, imponerad av hans precision.

Men precis när presentationen höll på att avslutas förändrades något. Hundens kropp spändes, pälsen på halsen reste sig och hans blick fastnade på publiken. Plötsligt hoppade han fram med ett morrande.

— Rex, stanna! — ropade polisen, men hunden lydde inte.

Rex rusade mot en flicka i tredje raden. Hon hette Maria, en blyg och reserverad elev. Han slog ner henne på golvet medan hennes anteckningsbok föll bredvid. Aulan fylldes av skrik. Lärarna rusade till för att hjälpa, och polisen, som höll i kopplet, mumlade förvånat:
— Han agerar aldrig utan anledning… aldrig.

Maria skakade och grät. Många trodde att det var ett misstag från hunden, men officeren verkade inte övertygad.
— Fröken — sa han med allvarlig ton — jag behöver att du följer med till polisstationen med dina föräldrar. Det är bara en rutin.

Föräldrarna protesterade, men Rex fortsatte morra, utan att ta blicken från flickan. Hans instinkt sade att något mer låg bakom.

På polisstationen tog man Marias fingeravtryck. Minuten senare gav systemet en varning. En slump. Poliserna stod stelna.

Fingeravtrycken tillhörde en person registrerad i den nationella databasen över efterlysta brottslingar.

Polisen såg på henne kyligt:
— Vill du berätta själv, eller ska jag läsa upp journalen?

Maria andades djupt. Hennes uttryck förändrades helt: den rädda flickan var borta, och kvar fanns en kvinna med fast blick.
— Okej — sa hon med lugn röst — leken är över.

Hennes riktiga namn var Anna. Hon var inte sexton, utan trettio år. En ovanlig sjukdom hindrade hennes kropp från att åldras, vilket gav henne utseendet av en tonåring.

Hon hade flytt från polisen i åratal. Hon hade begått stölder, bedrägerier och rån mot juvelerare. Hon lyckades alltid försvinna utan spår, eftersom ingen misstänkte en “elev”.

Hon bytte skolor och namn, och låtsades vara en föräldralös flicka som togs om hand av olika familjer.
— Ingen skulle ha gissat det — log hon — om det inte vore för din envisa hund skulle jag fortfarande vara på fri fot.

Polisen såg lugnt på henne.
— Människor kan ljuga, Anna. Men Rex… han har aldrig fel.