Jeremy bestämde sig för att själv pröva metoden. Han lade sin hand över Emmas högra hand utan att Noah höll i den och ställde konkreta frågor om Noahs ålder och namn. Som svar registrerade han tydliga rörelser med pekfingret – en enda rörelse eller två upprepade rörelser beroende på frågan. Noah berättade att andra vuxna besökare tidigare hade avfärdat rörelserna som muskelryckningar, och därför hade han aldrig vågat berätta om deras rutin. Han förklarade också att han stannade så länge i rummet eftersom Jeremy ofta gick ut för att ta telefonsamtal, hämta kaffe eller prata med vårdpersonalen i korridoren.
Jeremy rapporterade de observerade rörelserna till den ansvariga vårdpersonalen, som därefter intensifierade den neurologiska övervakningen vid Emmas säng. Den natten packade Jeremy Noahs skolryggsäck, lät pojkens farmor följa honom hem och stannade själv kvar på sjukhuset över natten med sin mobiltelefon avstängd.
Under de följande veckorna registrerade övervakningsutrustningen ökad fysisk aktivitet hos Emma, bland annat tydligare fingerrörelser och korta ögonöppningar. Noah ändrade sitt veckoschema så att han kunde komma hem till middagen på vardagarna, men fortsatte att besöka sjukhusrummet tillsammans med Jeremy varje lördag.
Under ett av de följande lördagsbesöken flyttade Noah sig från sin plats vid nattduksbordet, så att Jeremy kunde hålla Emmas hand och ställa frågor direkt till henne. Jeremy frågade om hur det hade gått på Noahs stavningsprov. Då rörde sig Emmas finger en enda gång. Därefter satt Jeremy och Noah tillsammans vid hennes säng under resten av besöket.