Monica tar med Sansa till ett låst rum i sitt anspråkslösa hem. Där avslöjar hon en liten verkstad fylld med gjutharts, torkade blomblad och prydligt märkta trälådor tillägnade människor som gått bort. Monica förklarar att hon samlar och bevarar blomblad och minnessaker för att hjälpa familjer i sorg, efter att själv ha förlorat sin dotter för flera år sedan. Samtidigt erkänner hon att hon har tagit föremålen utan att fråga om lov. Bland alla saker upptäcker Sansa sitt försvunna blå band och en personlig lapp som hon hade gömt bland Edwards blommor. Upptäckten väcker en smärtsam blandning av sorg, ilska och förtvivlan inom henne.
Fast besluten att ställa allt till rätta följs Sansa och Monica åt till kyrkogården för att återlämna de försvunna blommorna till deras rätta gravar. De rapporterar också de otillåtna insamlingarna till kyrkogårdens ansvariga. Trots sin inledande vrede börjar Sansa mjukna när hon inser att Monicas handlingar bottnar i en djup och gemensam sorg över att ha förlorat ett barn. Till slut går hon med på att Monica får färdigställa ett minnesföremål i harts med Edwards band och den personliga lappen, men ställer ett tydligt villkor: Monica får aldrig mer ta blommor från någons grav utan tillåtelse.
När Sansa kommer hem ställs hon inför en läckande kökskran. Den här gången ringer hon en hantverkare istället för att önska att Edward fanns där och kunde laga den, vilket blir ett litet men betydelsefullt steg mot att acceptera förlusten. Hon ställer Monicas färdiga minnesask på köksfönstrets karm, bredvid en nyplockad solros, och betraktar fotografierna av Edward där han ler med sin verktygslåda i händerna. Den stillsamma kvällen skänker henne en skör känsla av frid, medan hon sakta börjar hitta ett nytt sätt att bevara minnet av sin son.
Läs mer.