Under middagen föreslog Amanda namnet Thomas om barnet skulle bli en pojke. Andrew lade då ner sin metallgaffel på tallriken, slutade äta och vred nervöst sin tygservett mellan händerna. I den angränsande hallen berättade Andrew för Christie att hans far, som också hette Thomas, var den barnläkare som ursprungligen hade undersökt Amandas symtom när hon var sju år gammal. Han hade avfärdat de kliniska tecknen och avrått från ytterligare undersökningar. Andrew bekräftade att han hade känt igen sin fars underskrift i hennes pappersjournal redan före deras första möte, men att han hade hållit de historiska uppgifterna hemliga under hela deras förhållande, förlovning och äktenskap.
När de återvände till vardagsrummet berättade Andrew direkt för Amanda vem hans far var, hur den diagnostiska uppföljningen hade försenats och att han själv hade läst hennes patientjournal tidigare. Amanda reagerade genom att gå ut genom ytterdörren och ställa sig på den öppna verandan av trä. Samtidigt stannade Andrew, Robin och Christie inomhus och gick igenom utskrivna journalhandlingar och äldre rådgivningsanteckningar från mottagningen, vilka sträckte sig tretton år tillbaka i tiden.
Inne i huset beskrev Andrew hur hans far hade hanterat dokumentationen av olösta barnmedicinska fall under de efterföljande åren. Under tiden undersökte Amanda de två stickade babysockorna som låg placerade nära fönsterbrädan. Andrew samlade sedan ihop de återstående tallrikarna och andra porslinsföremålen från bordet, bar de keramiska tallrikarna till diskhon i köket och återvände därefter till det stora vardagsrummet.