En del av stadens huvudled kollapsade mitt på dagen – när experterna tog sig ner i hålet, upptäckte de något som hade varit begravt och dolt i decennier.

Svensk översättning (lokalanpassad):

Det dånade så att fönsterrutorna skallrade. Människor rusade ut från trapphusen och stirrade mot riksvägen, där grå rök virvlade upp och ett dammoln reste sig mot himlen.

Efter bara några minuter stod det klart: en del av vägen hade helt enkelt försvunnit. Asfalten, där bussar och bilar körde varje morgon och där fotgängare trängdes, hade rasat in och lämnat efter sig ett enormt hål.

Brandkår, polis och räddningstjänst var snabbt på plats. Tunga kranar radade upp sig längs kraterns kant, räddningspersonal satte upp avspärrningar, och journalister knäppte bilder.

Folk stod stumma – nere i djupet gapade en svart avgrund, flera våningar djup, som luktade jord… och något annat, något främmande.

När de första ingenjörerna firades ner med säkerhetslinor låg en spänd tystnad i luften. Ficklamporna fångade upp betongbitar, trasiga kablar, krokiga rör.

Och plötsligt ropade en av männen:

– Lys hitåt!

Ljuskäglan träffade något metalliskt och massivt. En enorm rostig tank, djupt inbäddad i marken – som om det var en del av ett gammalt underjordiskt system.

Först trodde man att det var en vattenreservoar eller rester av ett gammalt VA-nät från 70-talet. Men när de kom närmare förändrades luften – den blev stickig, nästan frätande, som om någon släppt ut syra.

– Tillbaka! Fort, alla bort! – ropade en av ingenjörerna och täckte ansiktet med ärmen.

Under ett lager smuts skymtade en bleknad symbol – tre strålar mot gul bakgrund. Radioaktiv fara. Under den, en varning på engelska:

“Danger. Do not open.”

Ingen rörde sig. Bara dropparna som föll från armeringsjärnen hördes.

Man tillkallade miljöexperter, räddningstjänst och Försvarsmakten. Ett par timmar senare kom sanningen fram: under vägen hade i årtionden legat en övergiven tank med kemiskt avfall. Den hade grävts ner i slutet av 70-talet – utan dokumentation, utan varningsskyltar. Bara övertäckt med jord och glömd.

Nu hade metallen rostat sönder, och korrosionen ätit igenom väggarna. Grundvattnet hade gjort sitt – marken under vägen kollapsade.

När det blev klart att delar av tanken läckte, spärrades hela området av. Invånare beordrades att stanna inomhus, vattnet stängdes av.

En oro lade sig över staden – kemikalielukten låg tung i luften och rev i halsen.

En äldre man, som bott i området i decennier, sa tyst:

– Jag jobbade här för fyrtio år sen. Det gick rykten om att nåt var begravt under vägen… men ingen trodde på det.

Nu trodde alla.

Och experterna som stod vid kraterns kant tittade ner – tysta.

För de visste: om raset hade skett mitt på dagen, när trafiken var som tätast, då hade det inte varit en olycka man pratade om.

Då hade hela staden levt i katastrofens epicentrum.