När byns äldre kvinna, Elara, började klättra upp på taket varje dag från mitten av sommaren till slutet av hösten för att slå i konstiga, spetsiga träpålar, började grannarna tvivla på hennes mentala hälsa. Efter att ha förlorat sin make hade den äldre kvinnan dragit sig allt mer undan, och hennes märkliga beteende blev föremål för viskningar på byns kafé. Vissa trodde att hon var rädd för onda andar, andra att hon försökte förvandla sitt tak till ett medeltida fort, och i hemlighet hånade de henne.
Elara brydde sig inte om vad andra tyckte. Hon valde varje påle noggrant, torkade dem och spetsade dem i rätt vinkel. När någon frågade:
— ”Varför gör du det här?”
svarade hon bara:
— ”Det här är mitt skydd, jag förbereder mig för det som kommer.”
Ingen kunde förstå hennes ord—inte förrän vintern kom med de hårdaste stormarna byn någonsin sett.
I december drabbades byn av en sådan snöstorm och vindar att träd slets upp med rötterna och takpannor flög genom luften som papper. Byborna lyssnade under natten på knarrande tak med skräck, och många hus fick sina tak förstörda eller svårt skadade. Men när vinden äntligen lade sig, uppenbarade sig en syn som fick alla att häpna.
Nästan alla hus i byn hade skadats, men Elaras ”märkliga” tak stod intakt, utan en repa. De spetsiga pålarna hade brutit upp stormens kraft och riktat vinden uppåt, som en gammal teknik för att skydda byggnaden. Pålarnas placering fungerade som en sköld mot stormen och räddade huset.
När stormen var över insåg alla hur klok Elara egentligen var. Metoden var ett arv från hennes avlidne make, som lärt henne en bortglömd försvarsteknik som gamla generationer i området hade använt. Medan byborna trott att hon var galen, hade hon ensam bevarat sin makes arv och räddat sitt hem.
Från den dagen ifrågasatte ingen längre vad Elara gjorde; verklig visdom kan ibland se ut som galenskap i andras ögon.