Dykaren såg ett rostigt tåg på tjugo meters djup: det han fann därinne skakade honom ända in i själen.

Han sjönk långsamt ner, som om han gled in i själva det förflutna. Det kalla vattnet omslöt honom från alla håll, tystnaden klingade i öronen, och ficklampans sken fångade bara suddiga moln av grumligt vatten och sakta gungande sjögräs. Allt verkade som vanligt — tills en märklig, massiv fläck flimrade till längre fram.

På över tjugo meters djup såg dykaren något som fick hans andetag att stanna. I sanden, halvbegraven under lera, stod ett tåg. Ett riktigt, rostigt, insvept i sjögräs, som fruset i evigheten. Vagn efter vagn, som en spöklik karavan, sträckte sig bortåt.

Han simmade närmare. Metallen var nedfrätt av tiden, men formerna var fortfarande igenkännliga: hjulen, dörrarna, till och med det gamla handtaget vid ingången. Dykaren lyste neråt — och såg rälsen. Den försvann rakt in i mörkret, i avgrunden. Som om vägen under vatten aldrig tog slut.

Försiktigt smög han in i vagnen. Tystnaden var så tät att det kändes som om den andades. Inuti hade allting vuxit igen av lera, och tunna sandstrimmor strömmade in genom fönstren. På väggen skymtade suddiga konturer av en gammal inskrift. Han drog med fingrarna och svepte bort tidens beläggning, och i ficklampans sken framträdde siffrorna: “1953”.

Dykaren frös till. Nu förstod han att det han såg var ett tåg från det förflutna. Ett av de tåg som en gång gick längs den gamla järnvägen genom Dalälvsdalen, innan dammen byggdes. Då steg vattnet, långsamt och obevekligt, och slukade allt omkring — byar, stationer, broar. Människorna flyttade, men tågen blev kvar.

Han lyste över vagnen en gång till. Bänkarna där passagerarna en gång satt var nu täckta av ett tunt lager lera, och istället för hjulens ljud hördes bara sjögräsets mjuka gungningar. Det kändes som om tiden hade stannat här.

Tyst simmade dykaren upp till ytan. Han behövde inte säga något — djupet hade redan berättat allt. Detta tåg hade blivit en evig vittne till en svunnen tid, en påminnelse om hur snabbt det levande förvandlas till tyst minne.

På botten, där rälsen en gång klingade och människostämmor hördes, rådde nu frid och tystnad. Bara den rostiga vagnen, förlorad under vattnet, väntade fortfarande på sin sista resa — tillbaka till det förflutna.