Varje gång den unga flickan såg sig själv i spegeln möttes hon av ett ansikte som var bekant men ändå främmande: hårstrån som föll på kudden, tussar som fastnade i borsten varje morgon hade blivit ett slags plåga. Hon var trött på att kämpa, inte bara mot sjukdomen utan även mot den smärtsamma påminnelsen i spegeln. Till slut tog hon ett djupt andetag och viskade för sig själv: ”Nog är nog. Jag måste acceptera det här för att överleva.”
Hon tog på sig sin favorittröja och begav sig mot den lokala frisören i kvarteret, där tuffa, tatuerade män arbetade – en plats hon besökt i flera år. När hon klev in och mästarna såg hennes ansiktsuttryck förstod de genast att något var fel. Hon satte sig i stolen, svepte armarna om sig själv och talade med darrande röst: ”Barn, på grund av kemoterapin faller mitt hår av. Jag står inte ut längre. Snälla, raka av allt.”
En tung tystnad föll över frisörsalongen. De stora männen som alltid skämtade blev plötsligt tysta. Hennes nära vän, frisören, satte igång maskinen i tystnad. När de första hårtussarna föll till golvet brast flickans hjärta. Den kalla luften som rörde hennes skalp fick tårarna att forsande rinna. Hon täckte ansiktet med händerna och snyftade: ”Herre, mitt hår som jag har låtit växa i åratal är borta. Det gör så ont.”
Och då hände det oväntade – något hon aldrig skulle glömma i hela sitt liv. Hennes vän och frisör stängde av maskinen för ett ögonblick, lade handen på hennes axel och sade: ”Du är aldrig ensam på den här vägen.” Sedan satte han igång maskinen igen, men denna gång på sitt eget tjocka, svarta hår. Mitt framför hennes förvånade ögon rakade han av sig själv håret helt.
Flickan, med tårarna rinnande, frågade: ”Vad gör du? Varför?” Frisören log och svarade: ”Om du kämpar i den här striden, är jag vid din sida. Håret växer tillbaka, men vänskap och stöd är viktigare än allt.” I det ögonblicket kände den unga flickan hur förtvivlan ersattes av en djup tacksamhet. När hon såg sig i spegeln såg hon inte längre sitt hår, utan den verkliga skönheten i sin kamp – och hon insåg att hon aldrig stod ensam i den striden.