Den lilla pojkens svaga hjärta klarade inte av gråten – men det mamman gjorde chockade hela familjen

Här är en unik och varm svensk översättning av din text:En ung mamma lät sin katt sova bredvid sin sjuka son – och efter en månad blev hon helt förbluffad över vad som hände. Hon hade varnat sig själv och hört det från alla håll: ”Katter ska inte vara nära spädbarn, särskilt inte sjuka sådana.” Men tröttheten efter sömnlösa nätter och barnets ständiga gråt fick Klara att bryta mot alla regler.

Från första dagarna efter förlossningen kände hon att hennes lille son var något alldeles särskilt. En liten, varm liten knyte i en blå body och rosa mössa, som knappt fick plats på hennes bröst. Men glädjen blev snabbt till oro när läkarna berättade att pojken fötts med ett medfött hjärtfel. Sjukdomen var inte dödlig, men krävde lugn och försiktighet. ”Det viktigaste är att han inte får gråta,” sa läkarna.

Men att stoppa ett spädbarns gråt är nästintill omöjligt. Varje gång han skrek skakades hans lilla kropp, läpparna blev bleka och andningen oregelbunden. I desperation viskade Klara: ”Andas, älskling, snälla andas…” men det hjälpte bara en liten stund.

Nätterna blev en plåga. Pojken kämpade för att få luft i hostan, och Klara satt vaken utan att kunna sluta ögonen. Hennes man, Dmitrij, försökte i början hjälpa till, men snart tog irritationen över.

— Du har gjort honom bortskämd, sa han trött. — Han behöver disciplin, inte dina ändlösa tårar.
— Han är inte ens en månad gammal, svarade Klara med sorg. — Hans hjärta kanske inte orkar.

Men Dmitrij viftade bort det och hans kalla ord gjorde ondare än någon kritik.

En natt, när barnet återigen grät förtvivlat, sjönk Klara ner i en stol bredvid sängen. Plötsligt hoppade deras grå-randiga katt Barsik ljudlöst fram och kröp tätt intill pojken.

— Nej! skrek Klara och rusade fram.

Men plötsligt tystnade barnet. Hostan försvann, andningen blev jämn, och Barsik hade lagt sin tass mjukt över pojkens mage och rullat ihop sig till en boll. För första gången på många dagar somnade barnet djupt och lugnt.

Klara kunde knappt tro sina ögon. Dmitrij kom in i rummet just då och blev blek när han såg scenen.

— Har du blivit galen? fräste han. — Den där djuret kan kväva barnet! Eller smitta honom!
— Se själv, svarade hon tyst. — Han är lugn. Han andas.

Men Dmitrij ville inte lyssna och gick ut med en smäll i dörren. Klara blev ensam. Bara barnets lugna andetag och kattens mjuka spinnande fyllde rummet.

Från den natten började Barsik självmant gå till spjälsängen. Varje gång han la sig bredvid somnade pojken utan hosta eller andningssvårigheter. Men omgivningen dömde hårt. Grannar viskade, släktingar skakade på huvudet. Klaras syster Marina sa en dag rakt ut:

— Det är vansinne! Katter sprider sjukdomar. Du utsätter barnet för fara!
— Han sover inte utan honom, svarade Klara. — Han kvävs när Barsik inte är där.

Marina vände sig bort med förakt. Men Klara visste att hon skulle göra allt för att rädda sin son, även om andra kallade henne galen.

Veckorna gick. Pojken blev starkare, huden fick en rosigare ton och andningen blev jämnare. Men en dag blev Dmitrij rasande igen när han såg katten bredvid barnet:

— Antingen katten eller jag! skrek han.
Barnet ryckte till och snyftade, men Barsik gick närmare, rörde vid hans näsa och spann. Omedelbart blev pojken lugn.

Klara såg Dmitrij i ögonen och sa bestämt:
— Jag tänker inte jaga bort den som hjälper vår son.

En månad senare kom de till en kontroll. Den erfarne läkaren Prochorov bläddrade i journalen och höjde förvånat på ögonbrynen:

— Hans tillstånd har förbättrats markant. Pulsen är jämn, andningen lugn. Vad har ni gjort?

Klara tvekade men erkände:
— Vi lät katten sova bredvid honom.

Läkaren nickade eftertänksamt:
— Det låter ovanligt, men möjligt. Katter har en terapeutisk effekt med sin värme och sitt spinn – de kan stabilisera andning och hjärtrytm, och lindra oro. Men se till att katten är frisk. Kanske är just er katt hans läkemedel.

Dmitrij stod bredvid, häpen och utan ilska i blicken.
— Förlåt, sa han tyst. — Jag trodde inte på det.
— Vi trodde inte heller, log Klara. — Men vår son gjorde det först.

Den kvällen stod Dmitrij länge vid sängen och såg hur Barsik kröp ihop intill pojken. Han klappade katten och viskade:

— Ta hand om honom.

Klara såg från dörren, knöt sina händer. I ett hem som nyligen varit fyllt av rädsla och tårar hördes nu bara barnets jämna andetag och kattens mjuka spinn.