Den lilla flickan vinkade till gorillan, men Klaras föräldrar var skeptiska. Sedan hände något som förändrade deras familj för alltid.

Lilla Klara drömde om en djurpark. I månader hade hon dragit mamma i handen och pekat på en affisch med en giraff som satt på kylskåpet.

— Mamma, pappa, snälla, jag vill se djuren! — upprepade hon varje kväll.

Men föräldrarna var upptagna.
Pappa, Mikael, kom hem efter tolv timmars skift och var trött redan av sin egen andning.
Mamma, Anna, kom hem från jobbet och försvann i oändliga sysslor — matlagning, städning, rapporter.

— Inte nu, Klara, — sa de gång på gång. — Senare.

Och varje gång krossade det Klaras lilla hjärta.

På lördagar tog Klara på sig sin rosa klänning och satte sig vid dörren med sina små skor i knät.
Hon väntade på att miraklet skulle ske.
Men miraklet kom aldrig.

Tills en dag Mikael tappade tålamodet.
— Hur länge ska det här tjatet om djurparken hålla på? — röt han. — Ser du inte hur trött jag är?

Klara svarade inte. Hon tittade bara rakt in i hans ögon. Kanske var det just den blicken som fick något att mjukna i honom.

Nästa morgon sa han:
— Gör er redo. Vi åker till djurparken.

Klaras glädje gjorde att det kändes som om lägenheten blev ljusare.
Anna kunde inte hålla tillbaka ett leende, även om hon muttrade som vanligt:
— Bara det inte blir förgäves.

Resan kantades av gnäll och trafikstockningar, men Klara märkte ingenting. Hon såg bara portarna med skylten “Djurparken”.

Först kom elefanterna — stora, majestätiska.
Sedan lejonen — sömniga och likgiltiga.
Föräldrarna såg uttråkade ut och stirrade på sina mobiler.
Klaras dröm började smälta bort.

Och plötsligt — tystnad. En avskild vrå, grön gräsmatta bakom glas, stenar.
Och där — en liten mörk figur.
En gorillabebis.

Han tittade rakt på henne.
Klara gick närmare och lade handen mot glaset.
Gorillabebisen tog ett steg fram och rörde vid glaset med sin lilla hand.

— Hej, — viskade hon. — Jag har väntat på dig.

Och som om han förstod — nickade han tyst.

En folksamling hade samlats. Föräldrarna vände sig om — och hörde för första gången på länge deras dotters skratt.
Rent, äkta, på riktigt.

Plötsligt lyfte gorillabebisen sin hand och vinkade till henne.
En äkta, medveten gest.

Klara skrattade och vinkade tillbaka.
Och i nästa ögonblick kom gorillamamman fram — stor, lugn. Hon gick fram och kramade sitt barn, mjukt puttande honom tillbaka mot glaset som för att säga:
”Titta, lär dig, så här visar man kärlek.”

Anna stod stilla. Mikael kunde inte slita blicken.
— Hon är en bättre mamma än vi, — viskade Anna.

Mikael svarade inte, bara nickade.

Klara vände sig om:
— Ser du, mamma? Han vinkade till mig!

Anna satte sig ner och kramade sin dotter. Mikael satte sig bredvid.
För första gången på länge var de bara en familj.

Gorillan tog med sig ungen i skuggan, men innan dess höjde han handen igen — för att säga hejdå.
Klara lade sin hand mot glaset:
— Hej då, vännen.

När de gick mot utgången sa Mikael tyst:
— Klara, förlåt att jag inte lyssnat på dig.
Anna klämde hans hand.
— Vi ska bli bättre.

Och där inne, i djurparkens inhägnad, satt gorillamamman med sin son i famnen och bara tittade efter dem.
Och den blicken sa mer än tusen ord.

Ibland behöver man bara se hur någon annan älskar för att förstå vad det betyder att vara förälder.