Det var en bitande vinterdag och ytan på sjön uppe i bergen var täckt av ett tunt lager is. En gammal kvinna samlade ved när hon plötsligt fick syn på en enorm varg som desperat kämpade på platsen där isen hade spruckit. Djurets tassar gled, och varje rörelse drog det djupare ner i det iskalla vattnet. Utan att bry sig om att det var ett vilt djur, lade sig kvinnan på magen i snön och sträckte ut sin långa pinne mot vargen. Trots isens knakande gav hon inte upp, och med all sin styrka lyckades hon dra det utmattade djuret upp ur vattnet.
Vargen låg på isen, blöt och darrande, andfådd och med ett bakben som såg ut att vara brutet. När kvinnan förberedde sig för att backa i skräck, uppstod plötsligt rörelse i skogens djup. Ur träden dök tio par lysande ögon upp – vargens flock. De hade känt av en människas närvaro och närmade sig snabbt. Den gamla kvinnan stod förskräckt kvar när hon insåg att det inte fanns någon plats att fly till.
Medan flocken spände sig som en båge för att anfalla den främmande, hände något oväntat. Den skadade vargen som nyss flytt från döden reste sig smärtsamt upp. Trots sina darrande ben gick den framför kvinnan och började morra skyddande mot sin flock. Denna svaga men beslutsamma röst sände ett tydligt budskap: ingen skulle röra kvinnan. I det ögonblicket gav naturens hårda lag plats för en urgammal känsla av tacksamhet.
Flockens ledare stannade upp ett ögonblick, sänkte sedan lätt huvudet och drog sig tillbaka. De andra vargarna följde ledaren och gled bort in i skogens mörker. Den skadade vargen vände sig om en sista gång och såg på kvinnan – inte med vildhet, utan med djup frid och tacksamhet. Sedan haltade den efter sina kamrater och försvann snart ur sikte.
Den gamla kvinnan stod ensam kvar på isen, men hon var inte rädd längre. Medan vinden slet i snön värmdes hennes hjärta av det mirakel hon just bevittnat. Hon hade förstått att även i naturens hårdaste ansikte finns det utrymme för godhet. Långsamt reste hon sig, lämnade den snötäckta isbanan där vargtassar och människofötter låg sida vid sida, och vandrade hemåt.