Björnhonan räddade barnet som tack för att skogvaktaren en gång räddat hennes unge. En historia som berörde även de mest hårdhjärtade.

I en liten by i norra Sverige, vid kanten av de djupa skogarna i Norrland, bodde en gammal skogvaktare. Han delade sitt hem med sin dotter, hennes man och deras lilla son — en tystlåten, ljusögd pojke, för vilken farfar var beredd att göra allt.

En sommar gav sig skogvaktaren ut i skogen för att plocka blåbär — han ville glädja sitt barnbarn med färska bär. Han kände till skogarna som sina egna fem fingrar och gick därför långt in, där bären var större och luften tjockare av dofter.

Han satte sig på huk, ställde korgen bredvid sig och började samla bär — fokuserat, utan brådska. Han blev så uppslukad att han inte märkte att han hamnat vid kanten av en djup grop. Plötsligt bröt ett hotfullt morrande tystnaden.

Framför honom stod en björn. Stor, vaksam, den puffade och närmade sig som om den tänkte straffa den ovälkomna gästen.

Men skogvaktaren tappade inte fattningen — han gick aldrig ut i skogen utan sitt gevär. Han lyfte vapnet och sköt. Ekon studsade mellan träden, björnen hoppade åt sidan… men den gick inte sin väg.

Då insåg skogvaktaren vad det handlade om. Några steg bort låg en björnung. Liten, ynkligt gnällande, med en tass fast i en fälla. Björnhonan stod bredvid, osäker på hur hon skulle hjälpa.

Mannen närmade sig långsamt. Tog fram sin fickkniv och lossade försiktigt fällan, befriade den lilla varelsen. Björnungen sprang till sin mamma, och skogvaktaren skyndade därifrån innan hon hann bli rädd.

Han gick snabbt, kände hur kvistar knäcktes bakom honom. Det verkade som om någon följde efter. Först när han nådde skogsbrynet vågade han vända sig om — och där stod hon. Björnhonan vid träden och tittade på honom. Långt. Inte arg, inte hotfull. I hennes blick fanns något mänskligt — som tacksamhet. Då förstod inte skogvaktaren det. Han trodde att han bara hade undkommit attacken med nöd och näppe.

Ett år gick.

En kväll satt den gamle mannen vid fönstret och väntade på sin dotter och svärson — de hade åkt in till stan för att köpa en barnsäng. Familjen väntade tillökning, och skogvaktaren sneglade mot vägen. Men solen sjönk sakta mot horisonten, och de kom inte tillbaka.

Plötsligt stormade grannen in i huset — blek och andfådd.
— Problem! — ropade han. — En björn går omkring i byn! Med blodig mun! Den släpar på något!

Skogvaktaren grep sin jacka och rusade ut. Folk hade samlats, ropade och sköt i luften. Björnhonan stod kvar i skogsbrynet. När hon såg den gamle mannen sänkte hon plötsligt huvudet, gick fram och lade något insvept i en röd filt på marken. Sedan, som om hon lugnat sig, backade hon tillbaka.

Skogvaktaren stod stel. Han kände igen henne. Den där björnhonan.

Han tog ett steg framåt. På gräset, insvept i dotterns klänning, låg ett barn. Levande. Hans barnbarn.

Hans hjärta stannade för ett ögonblick. Han förstod: björnen ville att han skulle följa efter. Och det gjorde han. Björnhonan gick långsamt, tittade hela tiden bakåt, tills hon ledde honom till en gammal, förfallen bro. Under bron — ett stup, stenar, och två människor.

Svärsonen var död. Dottern kämpade för att andas.

Med hjälp av grannarna lyckades de dra ut henne. Läkare sa senare att det var ett mirakel att hon överlevde. När hon vaknade berättade hon att hon övertalat sin man att gå till fots genom välbekanta trakter. Brädorna på bron höll inte, och de föll. Av rädsla började hon föda. Hon mindes bara björnen som närmade sig — och sedan blev allt svart.

Då förstod den gamle mannen allt. Björnhonan hade betalat tillbaka sin skuld. Hon hade räddat hans barnbarn — precis som han en gång räddat hennes unge. Han mindes hennes blick i skogen. Inte ilska — tacksamhet. Nu kunde han se det tydligt.