Den där dystra oktobernatten var det full fart på militärsjukhuset. Korridorerna fylldes av skadade soldater, och bland dem hade Anna just börjat, klädd i sin lösa uniform med ett stilla, koncentrerat uttryck som snabbt blev föremål för hån bland personalen. Hennes journal visade åtta års luckor, förklarade som ”sjukdom och familjeskäl”. De erfarna läkarna skrattade åt denna ”orutinerade” sjuksköterska från polikliniken och trodde att hon bara skulle vara ett hinder bland de allvarligt skadade från fronten.
En elitförbandskapten fördes in akut till sjukhuset i kritiskt skick. I operationssalen diskuterade läkarna att armen var omöjlig att rädda och att den omedelbart måste amputeras. Anna trädde fram från hörnet med en lugn men auktoritär röst:
”Vi kan rädda armen, vi måste bara närma oss kärlen från en annan vinkel.”
Kirurgerna brast ut i skratt.
”Det här är inte polikliniken, fröken. Spara dina hjältesagor från TV:n till dig själv!” försökte de avvisa henne.
Men just då, mitt i narkosens dimma, öppnade kaptenen försiktigt ögonen. Inte mot professorerna runtom, utan mot Anna i hörnet. Hans blick fylldes omedelbart av djup respekt. Med smärta och darrande hand mot tinningen gav han henne en militärhälsning. Skratten i operationssalen tystnade; ingen kunde förstå varför en hårt skadad elitförbandskapten hälsade på denna till synes ”vanliga” sjuksköterska
Med svag röst sa kaptenen:
”Ni… jag minns er. Den natten på fronten räddade ni mitt liv.”
Läkarna stirrade chockade på varandra. Den bittra sanningen uppdagades snabbt: Anna var ingen vanlig sjuksköterska – hon var en legendarisk före detta specialstyrkedoktor. För åtta år sedan hade hon försvunnit under den olycksbådande operation där hennes man och halva teamet stupade. Plågad av skuldkänslor hade hon gömt sin identitet och valt ett stillsamt liv.
Den natten tog Anna plats vid operationsbordet och ledde den till synes omöjliga operationen, och räddade kaptenens arm. De medicinska tungviktarna som föraktat henne fick känna stor skam när de insåg att denna tysta kvinna var en medaljerad krigshjälte. Från och med den dagen beslutade Anna att inte längre gömma sig – för verkliga hjältar bär sina ordnar inte på axlarna, utan i de liv de räddar och de tacksamma blickar de möter.